Äntligen börjar "assistenten, gubbjäveln, den store, den halte å lytte", eller vad folk nu kallar mig, bli nästan frisk. Det är en oerhört skön känsla att kunna vakna utan andningsbesvär, feber och en ihållande hosta. Visst - min stelopererade rygg och artrosen i bl a knän försvinner inte hur som helst, men att "bara" ha kvar de gamla vanliga krämporna, känns som en befrielse. Hela oktober och nästan hela november har varit kämpigt. Så nu ska resten av livet börja levas igen.
Helena är ju skör pga alla olika diagnoser. Nu är det väl bl a hennes diabetes som är "orolig". Den har ofta varit hög på morgonen (12- 13 i fastevärde). Hennes MS håller antagligen på lite bakom kulisserna. Det visar sig med att hon får ont i leder/muskelfästen, osv. Dock är det ju så att hon även har metastaser i STOR mängd i skelettet. Det kan ju också vara en skyldig faktor i ekvationen. Det jobbiga just nu, är att hon har svårt för att sova på nätterna.
Då svärmor tillfälligt är på sjukhus så har vi blivit kattvakter. Som rubriken säger så har jag ju "nån" gång i forntiden, smakat en snaps - eller jamare, som vi brukade säga på den tiden. Det blir ju som vanligt lite lagom knäppt. Helena är allergisk mot katter men tål "nästan" svärmors ragdoll-katt, Dezzibel eller Dezzie som hon heter till vardags. Våra 7 hundar är inte jätteimponerade av att husse luktar katt. Katten är väl inte heller så imponerad av hunddoften, i ärlighetens namn.
Det som fastnat i mitt huvud denna veckan är att ganska så många av 30- och 40-talsfödda verkar tro att de ska vara friska och även leva mer eller mindre för evigt. - När man har fyllt 88 år så är det inte helt givet att du ska ut och hugga din egen gran... - När man som 82-åring hela tiden glömmer bort att stänga av spisen - så är det inte givet att det måste lagas mat i huset... - Vadå rullator, jag är ju bara 89 och lite yr, ibland... Jag önskar så att vi (jag å madame Helena), också kunde resonera så. Tyvärr började Helena få MS-problem i 30-års åldern. Jag hann bli 40 innan min rygg säckade ihop, vid 44 sa hjärtat nej tack. Så egentligen är jag nog avundsjuk på dom som är 70 + och fortfarande ganska så friska. MEN - varför inte leva i sin rätta ålder och njuta av det? För mig kom verkligheten ifatt, och slog mig med full kraft. Sedan jag fyllde 50 så har jag faktiskt (med Helenas hjälp)* insett att man måste utgå från verkligheten, inte vad man vill, önskar eller hoppas. Det är väl detta jag har svårt att förstå. Då många av 30-40-talisterna tror att de fortfarande är 40 år eller "bara" 50. Både jag och Helena blev 75 år i verkligheten innan vi fyllde 50.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera