Mannen utan uppgift.

Idag börjar ett nytt kapitel i boken om gubben-Peter. Efter att ha varit eftertraktad arbetskraft genom hela livet, så förändrades allt när min kropp var alltför utsliten för vidare fysiskt slit. Efter att jag i januari 2020 började arbetsträna på Coop i byhålan, så trodde jag i min enfald att jag lätt skulle få ett nytt jobb, när jag visar upp att jag fortfarande kan jobba 50% fullt ut, i ett mindre fysiskt påfrestande jobb. Efter ett avbrott när covid-19 gjorde att jag blev hemförlovad  en period, så blev det istället arbetsträning på biblioteket i byn. Det har varit 2 bra år bland böcker, besökare, medborgarärenden, mm. Idag är första dagen som sjukskriven på 100% igen. Det är precis det här jag försökt att undvika. Jag har följt precis allt som försäkringskassan och arbetsförmedlingen har sagt. - Ändå sitter jag nu här idag och kan bara konstatera faktum. Varför ska det vara så omöjligt att få jobba eller arbetsträna på 50%? Jag har varken hotat folk, stulit deras pengar eller bedrivet otukt med någon. - Har dessutom utdrag från polisens  belastningsregister, som visar att jag inte ens finns med där... #utvisad

Igår så var Anita och jag på en konsert i Malmbäck med Jon Pettersson, Frank Ådahl och gruppen Folk. Jon är ju en "bya-son" och välkänd profil i Forserum. Frank Ådahl är en sångare av rang, och har varit med i bl a den välkända gruppen Edin/Ådahl. En flukt i backspegeln till 1983. Jag mormor samt mamman och pappa åkte till mammas kusin i Upplands Väsby. - Där följde jag med mina sysslingar (Kajsa och Titti) på konsert. När vi kom fram så visar det sig att det var kyrkans ungdom som arrangerade, (jag var ju en superhäftig rockare, så blev ju lite tveksam, när ordet kyrka nämndes). Det var Edin/Ådahl som spelade och hade med alla låtar från skivan "Maktfaktor". Den enda sammanfattningen jag kan ge är att jag föll pladask! - Dom var så samspelta, körade varandra och hade en mening med sin musik. När vi åter kom hem från Uppland så åkte jag in till Jönköping i min häftiga Chevrolet, och handlade LP´n "Maktfaktor". Än idag kan jag alla texter utantill och spelar ofta dom på gitarren. Nåväl åter till söndagskvällen i Malmbäck: - Jag hade höga förväntningar, men dom t o m överskreds av dessa duktiga musiker/sångare. Bandet och kören var också riktigt bra. Jag kunde inte hålla tyst utan sjöng med i "Bättre och bättre". - Enda problemet var att jag blev så spelsugen så det rykte i fingrarna på gubben. I morse så var jag tvungen att ta fram gitarren och spela lite gammal Edin/Ådahl. Tack och bock för friplåtarna! När ni har chansen - gå och lyssna, njut och sjung med i dessa jordnära människors härliga musik. Helena hade älskat både musik och budskap.

Jag har bestämt mig för att försöka hålla lågan, (med arbete) vid liv. Så jag ska varje dag pyssla och bygga lite hemma. Idag får det dock bli lite mjukstart då ryggen antagligen gick av när jag sov några minuter i natt... Imorgon finns det dock inga ursäkter. Jag har 3 olika utrymmen som ska tas tag i:

• - Köket: Panel i taket, nytt golv, tapetsera (tapet inköpt 2012*) måla lister och skåpsgavlar. 
• - Levnadsrum: Montera bröstlist, nytt golv, listverk. 
• - Badrum: Måla tak, leja för ny golvmatta, väggmatta, montera in all inköpt utrustning som står och väntar. 

Söndagens begivenhet. Härligt, svängigt, med 

eftertanke och en kvarvarande känsla av hopp.

Sista arbetslunchen ihop, som medarbetare.

Tack både för lunchen och för att du 

stått ut med mig i 2 år.

En stamgäst på biblioteket bjöd på 

bakelser från Rommelsjös cafe.

 Smakade så bäst.

Karin + 2 stamgäster hade köpt en 

grönsakskvast till lilla mig. 

I lördags var det räkmackans dag. - Jag firar givetvis

då jag glider på en räkmacka genom livet.

Lördagsvällen firades med min flickvän, Vilda (på bordet).

Det blev friterad kyckling med hemknåpad sötsursås och 

dubbelfriterade pommes. - Gjorde inte ont, det minsta.

Hmmm, den där "Vilda på bordet" borde nog dresseras...

Här är det en tekaka med rökt kalkon som inspekteras.

Idag ska gatan utanför "Plaza del Dahlstrand"

tillfälligt försvinna. Kommunen bygger om så det

 blir nya vatten/avloppsrör samt säkrare skolväg

 för kidzen i byn.

15-årig bröllopsdag - då får man faktiskt blunda för allt annat som snurrar.

 Redan 15 år (3 nov 2006 - 3 nov 2021). - Jag minns ju än hur det var att vara ogift...

Vi var ganska så snabba när vi väl träffades, Helena och jag. Vi började prata på internet, via en kontaktsida, i skiftet januari/februari 2006. Att hon envisades med att bo i Falun gjorde givetvis allt lite krångligt, - men är det omöjligt att säga nej, så är det. Efter MÅNGA resor på 40 mil (enkel resa...) med vita faran (en gammal volvo 850) så kom dagen då jag lyckades lura ner dalkullan till civiliserade nejder. Min mor och far gifte sig i Sankta Valborgs kapell (Lövhult, Nässjö) 1962. Givetvis så höll vi på traditionen och härmades med platsen, dock inte med resten... Bröllopsfesten blev i Fsok-stugan vid Lillsjön i Forserum. Jag har ju ett förflutet som orienterare och längdskidåkare - före vin, kvinnor och sång fick in mig på andra spår. Jag ville ha kontroll på allt så vi stod själva för underhållningen, på vårt eget bröllop. Jag fixade all mat själv, vilket inte var så smart då det kanske är trevligt att vara närvarande på sitt eget bröllop... - Våra härliga barn serverade. 

Idag är det alltså dags för kristall-bröllop. Man får väl lov att vara glad för att vi kunnat stödja varandra när tiderna varit tuffa. Eller som jag ibland lite skämtsamt brukar säga: "-Vi lovade varandra att leva i nöd och lust" - "men varför har det blivit så mycket nöd?". Vi har ju tyvärr haft sjukdomar som slagit ut oss gång efter annat, både Helena och jag. Varje lördag så delar jag medicinen för de kommande veckan i våra dosetter. Då kommer ofta tanken: - Hur/varför hamnade vi här? Helena har nu bl a en försvarlig dos med morfin, som kunde golvat en häst. Det har varit otaliga operationer, ohälsa och sjukhusbesök. Det trevliga är att vi faktiskt haft varandra som stöd under denna krokiga resa. Som Billy Ocean sjunger; "- When the going gets tough - The tough gets going". Det är faktiskt resan som är värd kampen. Tillsammans blir man starka om man vågar ta sig an utmaningarna som livet kastar på en.

"- Ni får aldrig bråka förrän ni har tänt alla ljusen".

Förrätt: räktorn. Varmrätt: potatisgratäng med krämigt

 fläskfilétäcke. Efterrätt: vaniljglass med varm hjortronsylt.

"- Av längtan till dig".

Från vä: Sabina S, Anna D, Johan D, Ida D, gubbe D, 

Helena nybliven D, Susanna S, Stefan S och Joakim D.

Sankta Valborgs kapell, Lövhult, Nässjö.

Det är Sveriges första idrottskapell, byggt 1948.

Vi pratar om våra förestående begravningar vid frukostbordet. - Gör inte alla det?

Jag brukar säga att vi är lite knäppa. Knäppa är nog inte rätt ord egentligen utan "lite egna" är nog mer rätt. Sen finns det nog många där ute som hävdar att man är knäpp när man startar dagen med att prata om hur man vill ha sin begravning. Idag var det Helena som startade upp denna infallsvinkel. Hon hade drömt att hon var på sin egen begravning. Det var inte jag som var vid hennes sida och hjälpte henne, utan hennes ex. Så i drömmen hade antagligen han avlidet före henne. Så när Helena vaknar med en sån här dröm i huvudet är vi snart bägge igång och finjusterar hennes begravning, tillsammans med morgonkaffet. Givetvis så vill vi ju leva i bra harmoni så länge det är försvarbart men vi vet ju att Helena tyvärr aldrig blir fri från cancern. Bisarrt att planera sin begravning? Nä, jag tycker det är viktigt att de som är kvar, vet hur personen vill ha det, på sista resan.

När mina föräldrar dog så fanns det ett brev i deras bankfack. Dom hade sagt till mig att det fanns där så jag åkte direkt dit och hämtade det. Det underlättade väldigt mycket för mig. Där stod allt väsentligt. Var de ville bli begravda, melodier i kyrkan, minnesstunden, osv.
Jag bryr mig inte speciellt om hur min egen begravning ser ut. Den dagen är jag ju ändå slut. Som jag skrivet i ett brev till mina barn: Gör det enkelt. Ni ska känna att det är rätt för er. Sen har jag skrivet 2 tätskrivna sidor åt dom som gäller massor av digitala koder och mina lösenord på olika saker osv. Samt givetvis det viktigaste. Jag har gjort digitala kartor åt dom på mina bästa svampställen! - Har jag inte gett dom nåt annat så ska dom åtminstone få äta go svamp, sina liv ut!

Helena och jag, har idag återigen pratat om musiken på begravningen och vilka som måste få en inbjudan, som vi inte har kontakt med så ofta. Helena fastnade ju djupt i musiken i tonåren. När hon var 13 år så började hon spela gitarr så fingrarna blödde - dagligen! Hon har skrivit många låtar. Hon har även gjort musikaler, men det funkar väl så där, på en begravning. Hon bad mig tidigt i vårt förhållande att hon ville ha en låt spelad på sin begravning. Det är "En regnbåge finns i var tår". Den skrev hon till sin farmor och sjöng den på sin farfars begravning. Givetvis så sjöng hon den också på sin farmors begravning. Det jag nu har insett är att det är oerhört svårt att hitta nån som kan sjunga och göra den rättvisa då Helena både sätter dynamiken och tonerna 100% själv. Så jag vill att vi ska spela in några låtar själva nu, som jag sen kan överlämna digitalt, till kyrkvaktmästaren, när det är dags. Frågan är hur de närvarande skulle uppleva att höra den avlidne sjunga på sin egna begravning? Samtidigt så vore det väl helt fantastiskt att på sin egna begravning få ge en sista minikonsert.

Jag vill gärna att vi har med en Kentlåt som jag tycker vi gör bättre än originalet. "Utan dina andetag". Vi spelade den första gången på ett bröllop. När sen extrasonen Robin blev sjuk i cancer så var det hans favoritlåt när Helena sjöng. Så efter Robins död har det varit jobbigt att sjunga den, då den påminner så mycket om honom. Inte minst så sitter textraden: "...Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor...". Detta främst för att Robins lungor vätskefylldes sista dagarna, så han kvävdes slutligen av sina egna andetag. Nu har det ju gått några år så jag tror att den blir med på låtlistan.

Helena och jag sjunger Kents "Utan dina andetag",

oredigerad, liveupptagning i hemmet 2018.

Idag sa Helena att hon vill ha med "Vågande vindharmoni". En låt som hon skrev en sommar i Vadstena hos sin faster, för längesedan. Texten hade hon kvar, men tyvärr hade hennes gamla inspelning förkommit. Hon hade också glömt hur musiken gick. Så 2015 fick jag i uppdrag av min fru att skriva ny musik till denna text. Eftersom hennes känsla i mångt bestod av Vätterns unika våg/dyningssång så försökte jag hitta densamma. Vättern har ett ganska så unikt förhållande till vågor kontra dyningar. När det är ganska så lugnt väder så är det ofta 2 vågor på varje dyning. När det blir mer krabb sjö så bryter var tredje dyning sönder en av de vanliga vågorna. När det blir riktigt hård sjö så hamnar man istället på 2½-3 vågor per dyning. Det är ofta då man säger att Vättern är svart. De gamla gubbarna vid Huskvarna småbåtshamn och Oset, brukart säga att: "- Är Vättern svart, så väntar man tills den är blå igen". Denna melodi finns ingen bra inspelning på, så nu har vi att jobba med. Helena känner ju tyvärr att hon inte har så mycket magstöd kvar. Tidigare så har hon ju sjungit allt inom visa, rock och jazz. Hon har även varit vokalissa i ett storband. Så hennes ribba är högt satt.

Allt annat praktiskt är redan planerat. T ex vill Helena kremeras och sedan ha en plats i en minneslund. Hon vill ha en "öppen minnesstund" så att alla som vill, känner att det är ok att komma, verkligen kommer. Jag har i uppgift att jaga hennes tidigare fosterbarn, som hon inte riktigt orkar ha kontakt med nu. Som väl är så är det lättare idag än för bara 20 år sedan att få tag på folk digitalt via internet. Det som är Helenas storhet på denna jord är att hon vägrar att gräva ner sig, trots att vissa människor har lurat henne å det grövsta. Man har sviket hennes förtroende på oerhört plumpa sätt. Ändå så finns hon där, med kommentaren: "- Jag vill inte använda ilska och negativ energi som bränsle". Jag har svårt att se sådana saker på samma sätt som hon gör, men jag försöker. För i ärlighetens namn så är negativ energi inget annat än självförgörande.

Jag måste väl nämna att vi fortfarande är inne i operationsfaserna av hennes käknekros. Hittills så har det varit mycket mjukt käkben som de har skrapat bort. Dock verkar det just nu som de kan få bukt med det värsta. Som vanligt så händer saker i cancerns spår, som gör att man tappar fotfästet då man inte ens kan föreställa sig hur enormt omständigt och omfattande allt blir när man gör en åtgärd.
Då Helena fick Zoledronsyra *(zometa) i dropp för att stärka skelettet, så blev hennes skelett starkare och mer uthålligt mot metastaserna. Hon fick dra ut 2 friska framtänder i överkäken, innan behandlingen startade (hösten 2018) - för det fanns en liten inflammation under dessa. Nu har hon fått bamseinflammationer på ett flertal ställen i mun/käke. Nu är skelettstärkardroppet avslutat men hon har av detta fått käknekros, eller käkbensdöd, som det också kallas. Nu fick man dra ut 2 framtänder i hennes underkäke. Hon fick en stor dos (20 dagar på maxdos), med penicillin mot inflammationen. Tyvärr så gjorde detta att hennes händer och armar slogs ut. Hon har inte kunnat bre sina mackor själv ens. Samtidigt så har ju inflammationen gjort att hennes diabetesvärden varit oroväckande höga. Hon fick även mycket utslag på underarmarna. Det påminde om nässelutslag. Så nu testar man utan penicillin. Hon har fått ner diabetesvärdena lite och utslagen är nästan borta, samt att arm och handfunktionen kommer tillbaka mer och mer för var dag. Det är väldigt ofta det blir sådana här följdsjukdoms-scenarier på den mest elementära lilla sak. Ofta är dessa "små" kringsjukdomar så mycket mer jobbiga att hantera än att vara i Palliativ vård.
På torsdag är det dags för en ny dos av Faslodex i skinkorna. Redan på fredagen så är det nästa operationsomgång hos käkkirurgen.

Små äventyr.

Nu är det strax dags för ett nytt mini-äventyr. Vi fick ett presentkort av Helenas barn i julklapp på Hooks Herrgård. Så (knäppa som vi är), har vi planerat att mitt emellan alla operationer av Helenas käknekros, passa på att åka bort ett dygn och bara stänga av måsten och bör. Eller eventuellt är det så att vi är osedvanligt smarta som utnyttjar den tid som finns. Dottern Sanna kommer och sover hos hundarna så vi kan koppla av och veta att de också har det bra. Sen så fyller faktisk Madame 28 år (för andra rundan) på söndag, också.

Så när vi idag står inför ännu en av våra små koppla-av-tripper, ser jag tillbaka lite på vad som hänt tidigare och även funderar jag lite på skillnaden i synsätt då och nu. När vår gemensamma resa startade 2006 fram till när barnen flög ut är för mig ett eget kapitel. Sedan hade vi våra "egna" (alltför få) år. Sen kom då cancern och med den cancerresan. Givetvis är det inte vattentäta skott mellan de olika delarna i livet. Ändå så måste jag försöka strukturera lite så mitt huvud får ihop denna text och det jag vill ha sagt med den.

I väntan på helgens utflykt.

Det hela började ju lite trevande, men ändå oemotståndligt, via en kontaktsida på internet (mötesplatsen.se). Jag hade precis kommit ur ett förhållande och ville mest bara "ladda mig själv" med lite snack på nätet med andra vuxna. Intresset för ett nytt förhållande just då var noll. Jag var ju ensamstående pappa och hade 1 - 2 av barnen boende hos mig. Sen hade jag ju alla varannan helg och barnens mamma hade dom vice versa. Helena var bara inne på kontaktsidan för att kolla in några ev ragg som hennes kompis hade på gång. Dock så ville tydligen ödet nåt mer än vi själva förstod.

3 november 2006 sa vi JA till ödets val. Fr.v: Sabina, Anna,

Johan, Ida, gubben, Madame Helena, Susanna, Stefan och Joakim.

Ödet, ja. - Det har vi tatuerat in i samband med giftemålet.

Jag har min keltiska evighetsknut på bröstet *(över hjärtat). 

Helena valde att ha sin på handleden för att lätt se den själv.

Alla tatueringar som visas här är gjorda av: Fredrik & Sari 

Brickman. "Par-i-Hjärter-tatuering&piercing i Borlänge. 

När man är 40 + och gifter sig - Då är det på allvar! 

- Det kostar ett finger att skilja sig.

Det vi har varit duktiga med är att försöka göra så mycket som möjligt av litet. Jag har varit sjuk och jobbat långa perioder 25 - 75% på mitt arbete på Kabe Husvagnar. Nu har min kropp sista 2½ åren varit helt ovillig till något statiskt arbete. Jag arbetstränar nu på Coop i Forserum, för att utröna i vilken omfattning jag kan tänkas jobba i framtiden. Helena har tagit några korta vikariat och jobbat i vårt egna företag. Tyvärr har det varit jobbigt att få samman allt. Sjukdom = mindre inkomst. Starta eget - mycket tid i uppstart och små intäkter. Summa summarum - 7 barn, uppstart av företag, sjukdom och tillbyggnad av bostad = ganska så skral ekonomi. Då är man tvungen att göra det mesta av det man har.

Vårt stora intresse för sång och musik har vi kanaliserat via oss själva. Jag har spelat gitarr sedan jag var 6 år. - och nåt har jag väl lärt på resans gång. Jag har även varit med i Allan Beddo Band, ett klassiskt bluesband i Jönköping, som bildades 1985. Helena har spelat in 2 cd-skivor i början av 2000-talet. Hon har varit igång som singer/songwriter och satt upp flera egenskrivna musikaler och försörjt sig med arbete med ungdomar inom musik och teater. Vi startade Duo Dito Rocktrubadurerna där vi spelade på bröllop/fester/tillställningar, mm. På denna länk finns lite att lyssna på.

Första gången på scenen ihop som 

Duo Dito - Rocktrubadurerna. 2006 i Bredared, Borås.

Långvasslerock 2015. Av musiker för musiker. 

Jazz och blues-tema. Sunnansjö Finnmark, Dalarna.

Återigen lika-lika, men ändå lite skillnad.

Min på armen och Helenas på andra 

handleden. Fullskala / halvskala. 

1-årig bröllopsdag firades i Danmark med barnen som bodde

hos oss, jämt. Fr.v: Sanna, Madame Helena, Stefan och Johan.

Hos Stefan och hans Linda i Ugglarp, Halland - april 2018.

Vi har haft förmånen att få låna husrum både här och där. En period bodde svärmor i Gränna med Vätterutsikt. Helena klagade inte, när vi lånade hennes lägenhet. Senare bodde hon i Blankaholm (Tjust skärgård, mellan Västervik och Oskarshamn). Det var inte helt fel att låna hennes lägenhet någon dag eller så, och njuta av havet. Nu bor ju Helenas son Stefan (och Linda) bara en kilometer från havet, utanför Falkenberg. Så det händer att vi våldgästar ibland.

I Västervik. Vi lånade svärmors lägenhet i Blankaholm.

Vid Varbergs fästning, en blåsig afton 2016

2016 firades Helenas 50 - årsdag i Varberg. 2 år för sent 

men bättre sent än aldrig... Här är vi i Glommen.

Kallbadhuset, Varberg, i kvällssolen. Helenas barn gav henne en 

"resecheck" när hon fyllde 50 år 2014. Sen hände för mycket i livet.

2016 hade vi vett att utnyttja denna check i Halland.

Apelviken i Varberg. Vatten och vind passar Madame.

Helena i Glommens fiskeläge, Halland.

Ge mig kraft!

Helena har skrivit egen musik och framfört som "Singer/Songwriter" sedan tidiga tonåren. När vi träffades i verkligheten och inte bara via internet, första gången, hade jag ingen större förväntan på hennes och min samstämmighet i musik. Jag har fuskat runt i många olika rockband, trubadurat och även varit fast en sväng i dansbandsträsket. När Helena kom resande 40 mil ner till mig första gången så klarades allt viktigt av först. Mat, dryck, vuxenmys, träna in en låt tillsammans och lära känna varandra bättre. Är det inte så alla gör? Fortfarande kommer jag ihåg känslan av hennes stämma när vi gav oss på Emilia de Poréts "Every time we touch", som var alldeles ny då. Då hade hon "bara" gett ut en bok, (självbiografi) och 2 cd-skivor (redigerade hos PAIN!)...

I början så skrev jag ofta en ny låt mellan varje gång vi sågs. Eftersom det var 40 mil enkel resa mellan oss så åkte jag upp till Falun varannan helg när jag var barnfri. Tänk om man kunde vara lika produktiv jämt som när man var nyförälskad. Vi har ju varit ute och uppträtt en del som Rocktrubadurerna Duo Dito. Nu har Helena tyvärr problem med att kunna hålla tillräckligt med luft i lungorna och även magstödet tycker hon saknas, så även på musikområdet har det blivit lite nedskärningar.

Detta är en text (endast refräng) som passar även idag, Text&Musik Helena Dahlstrand 2000:

Ge mig kraft, ge mig mod, ge mig styrka
Ge mig rätta orden och en vilja av stål
Ge mig kraft, ge mig mod, ge mig styrka
Ge mig allt jag behöver för att nå mitt mål.

Här är en länk till hela låten.

Musik är liv!

Duo Dito Trubadurerna. Foto: Jennyfer Candycane Grahn

Helena och Petrea bildade "No Piano". Här är det "No Piano

 och Peter den lurvige" på Långvasselfestivalen 2006

Allan Beddo med Helena som min groupie... Helena tyckte att 

gubben (jag) borde rocka av mig lite till. Så jag började spela

 med Allan Beddo Band, ett över 30-årigt Jönköpingsband. 

Sa ni rock?

Sista stora framträdandet - 2015 Långvasselrock, 

Sunnansjö, Dalarna. Blues och Jazztema.

Soundcheck inför spelning på hundklubben.

Dalarna 2015.

Första fotot på oss. Även min dotter Ida fastnade, då 12 år.