Tandlös?

 Kan det vara så att den: Första tvekan att hjälpa Helena har inträffat. Vi har funderat och antagligen är det så. Helenas tänder har ju, som jag tidigare skvallrat om, börjat ramla ut. Vad värre är, är ju att hon har käknekros (bendöd) i stora delar av käken. Det är inte helt ovanligt att cancerpatienter som får zoledron får det. Dock har zoledronet andra positiva aspekter. Man ger det i droppform för att stärka skelettet som annars lätt kan brytas ner av skelettmetastaser. Många patienter dör ju innan de får några synliga tandproblem, medan andra klarar sig utan problem. Helena hade dock inte någon sådan tur utan fick givetvis en ordentlig släng av käknekros. Tyvärr så är det kroniskt, så det är bara att skriva in ytterligare en sak i CV´t.

När vi var inne i slutet av juni och början juli så var det en specialisttandläkare som behandlade Helena. Han konstaterade käknekros. I remissen till onkologläkaren som behandlar Helena för cancern, nämnde han inget om käknekros - utan bara att han dragit ut de två tänder "som besvärade henne". - Det var bara det att det var han som ansåg att de behövde dra bort dessa tänder för att komma åt att behandla käknekrosen i käken under. Han sa även att hon inte kunde ha sån smärta som hon hade då käknekros inte gör ont. - Det var bara det att är det inflamerat så gör det RIKTIGT ont. Dessutom limmade han hennes framtänder i nederkäken, som var lite lösa. Helena frågade hur länge det kunde tänkas hålla. Hans kommentar då var att: - Det håller så länge det håller. - Ska jag ringa om det lossnar? frågade Helena. - Tja... var hans svar. Då tyckte hon att han var lite udda men ändå...

Nu en månad senare har hon opererats och behandlats av kollegor till den första specialisttandläkaren. Nu är det ordning och reda på torpet. Nu är det solklart stopp till mer zometa/zoledron, då hennes käke inte klarar av detta. Nu hjälper man henne på alla de sätt som man kan. På onsdag är det dags igen för en ny operation. Sedan är det "bara" en avslutande operation nån gång i slutet av augusti inplanerad också. Det är en milsvid skillnad på bemötande. Nu strävar man 100%-igt på att få Helenas mun värkfri. Häromdagen trillade poletten ner. - Kan den första specialisttandläkaren ha ansett att det var slöseri att lägga tid och energi på en cancersjuks tänder/käke? Skillnaden i bemötande är som natt och dag. Helenas livsprognos är ju ännu så länge god, med tanke på cancern. Om bromsmedicinerna fortsätter att fungera så har hon enligt sin onkologläkare antagligen flera år kvar. Vi antar att den första behandlingen utfördes med resonemanget: "- Hon kommer ju inte att leva så länge, så... " Det skulle förklara varför han inte nämner käknekrosen i sitt remissvar. Varför han limmar ihop framtänder när det är käknekros under dom i käken. Smärtan som Helena hade innan sista behandlingen var HÖG, hon trodde ju att han hade rätt att det inte kunde göra ont, så förklarade smärtan med MS-känning eller att nån ny metastas börjat spränga högt upp i nacken/käken.

Den stora frågan är varför den första tandläkaren bedömde att det var "onödigt" att göra sitt bästa med Helenas mun. Samma journal en månad senare, utan ändringar, fick 2 olika (specialisttandläkare och käkkirurg) att direkt sikta på att göra livslångt, hållbara operationer och att Helena ska få protes där de måste ta ut framtänder.

Hos mig väcks frågor som:
- Vid vilket läge anser sjukvården att det inte är värt att hjälpa patienten med "sidosjukdomar"?
- Vilken förväntad livslängd måste man ha för att få specialisthjälp, och inte bara smärtlindring?
- Kommer vi att få veta när det är "meningslöst" med behandlingar?

Svullen och öm i munnen med kraftig värk