Hår-resande fakta...

Efter Helenas hårresande visning av perukerna (Nytt Hår, 2019-10-23), så ska jag åter försöka frammana dagens känsla. Det är faktiskt lite skrämmande att man känner så olika, olika dagar. Visst sorgen, tragedin och ångesten över att vårt framtida drömliv är inställt, finns ju alltid i kulisserna. Det som jag syftar på är att det är olika saker som blommar upp nästintill varje dag...

Inte alla saker man ställs inför är stora. När ens partner har obotlig cancer så är minsta lilla tanke fylld av analys, vidaresökning och oro. Med cancerdiagnosen nära så är alla tankar och funderingar plötsligt livsviktiga. Kan vi åka och handla ihop? Är hennes imunförsvar starkt nog? Är barnbarnen förkylda? Varför hostar hon nu? Vi vet ju att med cancersjukdom så minskar motståndskraften avsevärt mot vad vi andra (ocancerdrabbade) har för skydd. Jag känner ibland att jag är larvig, men insatserna är oerhört höga när det är partnerns liv som ligger i potten. Blir det fel så kan det vara den mest dyrköpta erfarenheten nånsin!

---...---...---

Vi är ju som vanligt lite knäppa i mångas ögon. Vi har köpt in en ny hane till kenneln. Vi fortsätter att Leva och än vågar vi faktiskt, just Leva! Vårt stora intresse på senare år har varit hundar och avel. Så varför skulle vi inte fortsätta med det som vi tycker om så mycket, bara pga en cancerdiagnos. Vår nya flockmedlem heter Skittles och är från Alvesta. Han har bott kvar på kenneln där han föddes, tillsammans med systern och mamman. Så han är van vid flockliv. Han har redan efter bara 4 dagar blivit en i gänget. Han är nu 22 månader gammal.

Skittles 6 veckor, foto Emelie Olgert.

Skittles 22 månader, finklädd, foto Emelie Olgert.

---...---...---

Klicka på länken -->  Säg inte Cancer!   <-- Denna melodi säger lite om hur man kan uppleva det inom sjukvården när alla ska skydda dig för det du faktiskt har. För oss har det dock varit klarspråk av alla inblandade hela tiden. Det är vi väldigt tacksamma och glada för.

Lånad bild från Cancerfonden.se 

Helena hittade en väldigt bra beskrivning av hur man kan bemötas av välvilja, men ändå blir det inte bra... När man har spridd bröstcancer med metastaser i stora delar av skelettet så är det frågan om hur lång tid man har - inte att det finns någon bot.

https://www.mabra.com/det-ska-du-inte-saga-till-nagon-med-brostcancer/?fbclid=IwAR2yT8tYtNO9rB3UbkzUErFb3zR_avRC1WnDJM64qpqoP8CYQgzomfnvwtY

Är humor om cancer tabu?

Idag så blir det en reflektion på hur vi själva insett att folk reagerat på vår jargong. Inte minst vår galghumor. Vi har blivit förvånade över vissa reaktioner. Givetvis så kliver man på en del tår genom livet, men samtidigt så måste man ju fråga sig om det är farligt. Kliver man på folk för att framhäva sig själv så är det ju alltid osnyggt. Om man däremot får folk att bli vita i trynet pga vårt prat om döden, så är det väl snarare så att folket inte bearbetat detta själva?

Både jag och Helena har stora ordförråd och hon använder språket så mångsidigt och brett som möjligt. Många är gångerna då hon målar tavlor och konstverk med sina ord. För mig är ord en möjlighet, inte bara att förmedla sig med utan att leka med och är det en viktig fråga så använder jag gärna orden som vapen. Sen ska i ärlighetens namn sägas att Helena är så mycket mer "ordmänniska" än vad jag är. När vi träffades så var det ibland lite småtjafs över mina nyanseringar av språket, då jag inte "finlirade" med alla ord, kommentarer, osv. Jag var ganska så snabb med att tilldela henne titeln "ordkulla" då hon inte bara var språkpolis, utan gömde sig i Dalarna när vi träffades.

För oss är det en befrielse att kunna prata om döden och planer runt omkring begravning, arvsskifte, osv. Att sen dessutom kunna skämta om döden och sitt eget elände, kräver både ironi, självdistans och styrka. Vi har nog chockat fler än vi själva vet om, med vår galghumor. Som exempel kan man se hur Helenas mamma ibland tycker det är jobbigt när Helena säger: "- jag borde nog inte ta en glass till fikat, pga min diabetes, - men inte fan kommer den att hinna döda mig". Eller när någon pratar om något jobbigt de varit med om och Helena alltid kan ta fram "cancerkortet". Inte för att hon gör det, men vetskapen om det gör att hon och jag utdelar lite blickar ibland. När vi satt i väntrummet på röntgen i Eksjö så var där en väldigt pratglad kvinna som bubblade och hördes ganska så mycket. Bland annat så var det synd att hennes 75-åriga mamma eventuellt hade fått cancer, - vilket givetvis är jobbigt. Hon pratade mycket om detta och sen efter en kvart eller så så frågar hon Helena vad hon gör här på röntgen. "- De ska kolla så mina metastaser i skelettet inte har börjat växa till sig och bli fler, för jag har obotlig cancer." Jag kan väl kalla detta väntrummet för det tystaste i väntrummens historia - utan att ta i... Nu blev det ett bra avslut även på detta, men lite typiskt är det. Är man öppen och ärligt rak, så tappar många konceptet helt. Om man dessutom skämtar om sitt eget elände, så är man sjuk i hela huvudet.

Bara för att man fått en dödlig diagnos så slutar ju inte livet direkt. Jag tror det är oerhört viktigt att man både vågar möta det svarta, jobbiga och att man kämpar med att våga leva. Sen måste ju var och en som hamnar i en eländessituation hitta sin egen väg igenom.

Vår väg är tillsammans - utan fallskärm men alltid med öppna ögon.