Dagens datum är ett riktigt skitdatum. Vår extrason Robin tog sitt sista andetag just detta datum 2013. Med Robin kom mycket som var oerhört positivt. Han hade ett av de största och varmaste hjärtan jag någonsin stött på. Han kom med nyamputerat ben och frågade mig: "- Hur är det med hjärtat?". Det var precis sådan han var den fine killen som hade en tuff livsresa men stretade på och vågade vara sig själv och det han ville vara. Första åren efter hans bortgång så hörde vi fortfarande hur hans scooter kom och sladdade in på uppfarten.
Robin blev bara 19 år.
Han var bara 18 när han blev diagnostiserad med cancer. Han kämpade emot och det var hela tiden himmel eller helvete på hans cancerresa. Han var dock mestadels positiv och pushade sig själv betydligt längre än han borde ha gjort. Han hann utbilda sig på industriprogrammet, Brinellgymnasiet. Han hade jobb på Jeld-ween, i Forserum som stod och väntade på honom. Tyvärr ville cancern inte det samma som han själv ville.
Studenten juni -2013.
Fredag till söndag 27 - 29/10 2013, så låg Robin i vår kökssoffa och kunde inte flytta sig speciellt mycket. Han vägrade att åka hem. Han ville ligga hos oss. På söndagskvällen kördes han in till Onkologavdelningen på Ryhov, Jönköping. Helena, Sanna och jag var inne och sa hej då på måndagskvällen. Vi fick info att det kunde finnas en microskopisk chans att en ny behandling i Linköping kunde hjälpa. Givetvis griper man efter varje litet grässtrå i det läget, så på tisd morgon blev det transport till Linköping. När jag kom ut från jobbet på tisdagen kl 16.00 så stod båda sönerna, Johan och Stefan där. Ta min bil säger Johan - Det är illa med Robin. Stefan jobbade då på Tjörn, men hade fått låna firmabilen och smitit hem, efter att Robin ringt honom och haft dödsångest. Så Stefan och jag åker mot Linköping i hög fart. När vi passerar Mjölby så kommer samtalet. "-Det är slut". Vi fortsatte givetvis upp till Robin och sa adjö. Även om det var för sent.
Stefan har förevigat Robins födsel-
och dödssiffror på sina fingrar.
Efterverkningarna har varit jobbiga hemma hos oss. Framför allt just varför vi inte krävde mer insyn. Samtidigt så är det inte lätt att stå vid sidan av, utan fullmakt, och kräva något. Om något kunde ha blivit annorlunda vet vi inte. Dock var Robins cancer oerhört aggressiv. Det jag fortfarande jobbar med är att vara närvarande hela tiden. Jag flamsade och hetsade på Robin i termer som "- Nu när du har amputerat benet kan jag kanske slå dig på löpning". Just sånt bullshit har varit en följeslagare hos mig. Efter Robins frånfälle har jag bromsat mina impulser att vara så "rolig" hela tiden.
Jag gitarr´ar å Helena sjunger en
av Robins favvolåtar med oss.
När jag nu följer Helena på hennes cancerresa så gör jag det utan att jag gömmer mig bakom falska fasader. Jag har efterarbetet efter Robin att tacka för att jag är mer närvarande nu. Att jag tidigare gömt mig bakom falska fasader och inte bearbetat det som borde blivit bearbetat är illa. Nu gör jag rätt men det kostar på. Nu tror jag att det alltid är bättre att bearbeta så snart som möjligt istället för att stoppa huvudet i sanden.
Denna dikt skrev Helena medan hon fixade till Robins bukett till sista vilan:
Jag binder en bukett med kärlek
att följa dig på din sista färd
Jag tvättar din väg med tårar
så att du hittar rätt i din eftervärld
Ännu väntar jag dig varje dag
Trots att jag vet så väl, min vän
att att den tiden i livet är över
Du kan inte hälsa på oss igen
Men du kommer att leva vidare
i våra minnen för all framtid
I hjärtat finns en plats för dig
Älskade du - Vila i frid!
© HD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar