Plötsligt händer det...

...att det är dags att klippa ner det sista håret. Trodde Ni att vi hade vunnit 10 kronor på Lotto? - Sån tur har inte vi. Nä, vi ägnar oss åt helt andra nöjen.

Salong Peters enda trogna kund.

Helenas fixering vid håret har jag ju tidigare berättat om här i bloggen. Nu var det dags att kapa av det "frissiga, babytunna" långa hår, som hon hade kvar. Hon ville ha en "Chelsea haircut". En frisyr som var inne på 80-talet. Hon hade det själv på den tiden och hon tyckte att det kunde funka då hennes lugg fortfarande är hyfsat schysst. - Givetvis ställer vi på Salong Peter upp och fixar frillan. Den enda skillnaden mot fin-salonger är att här finns absolut inga veckotidningar. Eftersom du ska lägga ditt utseende i händerna på en outbildad vilde så klarar du ändå inte att läsa om någon kändis nya gardinuppsättning...

Försök med extensions, funkade inte.

Helena har fått perukbidrag beviljat. Så nu ska hon beställa 1 eller 2 peruker som hon kan ha när hon vill. Vill hon vara utan så går det alldeles perfekt. Primärt så har hon ju lite eget hår kvar nu. Egentligen så är hon sådan att hon aldrig skulle ha haft peruk - även om hon blivit 100% skallig. Dock så har sjukdomen tagit ut sin rätt även på detta plan. Hon hatar att se så sjuk ut. Alla som ser henne, ser att hon är sjuk och det är det hon vill dölja. Hon fullkomligt hatar när folk tycker synd om henne. Hennes ögonbryn är helt borta. Allt kroppshår i övrigt är också borta. Så egentligen är det lite konstigt att hon har något hår kvar på huvudet. Ett tag funderade hon på att vara helrakad på huvudet och tatuera in en rosa RosaBandet-rosett i bakhuvudet. Den gamla Helena, (pre sista 3 sjukdomsåren), hade gjort det direkt. Jag hör inom mig, vad hon skulle ha sagt: "- Bättre att visa alla direkt, så finns inga spekulationer kvar". 

Årets Rosa Band

Vi har nu vandrat denna stig i cancerträsket i 474 dagar. Givetvis vill vi fortsätta vandringen länge än. Det som dock förändras efterhand är att vi lurar oss själva, mer och mer, genom att flytta fram våra gränser, osv. Så vi accepterar mer idag än vi hade gjort för några månader sedan. På något sjukt sätt flyttar vi fram acceptansen, förändrar vårt synsätt och till och med tycker att det är "hyfsat normalt". De som är utanför vår bubbla måste tycka att vi är mega-konstiga. - Lever man mitt i en orkan, så vänjer man sig vid lite vind... 

Lite tunt - men eget!

Jag klipper till Helena - Ja, hennes hår alltså...

Chelsea-look.

Min mobiltelefon är inte den bästa att fota med, men...

Veckan som gick var ganska så tung för Helena då hennes diabetes strular och hon hade uppehåll på hormonbromsmedicinen, vilket gör att hon är som i dvala. Det var även mycket snurr som tog energi tankemässigt och anspänningsmässigt. Jag tänker mer än jag borde, som vanligt...

• Jag hade en träff med Arbetsförmedling och Försäkringskassan, som gav ett bra resultat. Forts följer...  
• En av döttrarna hade ett SIP-möte (samordningsmöte) med många olika aktörer. Hon och jag fick ut mer än vi vågat hoppas av detta.
• Igår fick vi spontanbesök av mina söner Joakim och Johan med sambon Nanna och deras lilla vilde Thore 1½ år. Det blev en liten fika, vilket inte ska förringas. 
• Jag byggde om en grind i trädgården så att Helena kan ta sig ut och in själv.
• Vi har hittat en härlig hund som ev, ev, ev kommer att inhandlas.

Nästa vecka är oerhört, härligt tom i kalendern. Jag har så mycket som jag ligger efter med inför vintern, så behöver verkligen sätta händerna i det som skriker på min uppmärksamhet.