Varför?

Ibland blir man uppgiven, förbannad och oerhört besviken. Jag och Helena försöker med små medel aktivera oss. Pga ansträngd ekonomi så blir det inga större äventyr, men lite är bättre än inget. Helena har bl a börjat gå en akvarellkurs. Jag ägnar mig åt att försöka stärka mig än mer inför det som komma skall, genom samtalsgrupper. Både i rent fysisk samtalsgrupp (för närstående till cancerdrabbade) och via internet. För oss är det små avbrott i vardagen som gör skillnad. Att Helena får samla energi både före och efter varje träff, är helt ok, då det är värt det - för oss.

Så händer då det som inte ska hända - En människa som varit med i samma samtalsgrupp som mig, dyker på Helena "- Du ser ju inte så dålig ut som han säger..." Sedan snubblar människan på Helenas krycka, hon tar då med den flera meter bort och ställer den där Helena inte kan nå den... " - Jag behöver den här där jag når den", säger Helena då. "- Då kan väl alltid någon hjälpa dig med den", säger då denna människa. Hennes attityd var dessutom 8 resor värre än hennes uttalande. Att man redan från dag 1 kommit överens om att saker som sägs i samtalgruppen stannar innanför rummets väggar, gäller tydligen inte denna människa. Tack vare denna människa så har jag nu 2 frågor som jag måste hitta svar på:

1.   Kan jag och andra, fortsatt vara öppna med våra tankar i samtalsgruppen?
2.   Kan Helena vara med i någon kursverksamhet - utan mig som assistent/vakt?

Nu tvingar jag min hjärna till tankar på betydligt trevligare saker. Vi har så underbara vänner och kontakter som har så stora hjärtan. Sista tiden har vi haft besök av Madde som handlat hund av oss. Anita som handlat hund av oss. Helen - min kusin (som oxå handlat hund av oss). Petrea som bor i Dalarna men gärna åker många mil för att hälsa på Helena. Idag kommer Åsa som varit en av deltagarna i ETIKetterna, där Helena förut regisserat teater. I helgen som gick så kom Helenas gamla klasskompis Hanna, från högskolan i Dalarna (Falun) och hälsade på. Samt givetvis barn och barnbarn, Helenas mamma som ofta kommer in en sväng på fika. De som bor längre bort hör ofta av sig via tele eller mail. Det är detta som är och ger livskvalitet.

ORD!