Ett fönster mot himlen: Grilltajm, hundar och hopp om en skön sommar,

Ännu en vecka läggs till handlingarna. Att tiden går och att jag själv har svårt att hinna med, ibland - är väl bara att acceptera. Just nu så tvingar hundarna mig att leva i nu´et. Alvina är högdräktig. Idag är det dag 64 efter parningen. "Normala" tikar brukar gå 57-62 dagar. Alvinas 3 tidigare kullar har varit på 69, 70 och 72 dagars dräkt. Så hon verkar fortsätta på samma linje, även med sin sista kull. Jag ville ju ha en liten kull, då många valpar att sälja på semestern, brukar vara svårt. Tydligen så ville både Alvina och pappa Skittles avsluta sina dagar som aktiva avelsdjur, med en ordentlig kull. Just nu är det 6 väldigt välfyllda spenar och 2 halvfyllda. - Enligt gamla rön så blir det lika många valpar som svullna spenar. Hon har flera gånger velat gå in i "valprummet", tillika mitt sovrum. Jag sover med ett halvt öga öppet. Igår kväll, när det var läggdags, så ville hon stanna med de andra hundarna i levnadsrummet. Så det fick hon. - När jag vaknade så var det första att kolla in henne - t o m före toabesöket. - Hon låg på rygg i min fåtölj och sov som ett murmeldjur. Så typiskt Alvina. Hon har varit "egen" sedan hon var liten. Hon skäller knappast någonsin, men är småländsk mästare på att "joddla". Att en blåsande plastpåse är farligare än ett vildsvin är helt givet i hennes värld. Ofta vill hon ligga på mitt ben, när jag tittar på tv. Då är det helt ok om Idun eller Vilda ligger ovanpå henne. - Även nu, - med jättemagen!

Jag går ju en unghundskurs med Vilda (Geishamors Tiramisu) 14 månader ung. Där var vi i torsdags ute i skogen och prövade på spårning. Det gick inte helt perfekt, men ändå ok. Jag blir så imponerad av att en 1-årig sällskapshund som aldrig prövat att spåra ändå kan börja använda nosen och spåra utan träning. På söndagarna går jag även en aktiveringskurs med Idun, 26 månader ung. Hon har ju inte heller varit ute bland andra hundar/människor, pga sjukdom i huset. Så allt är ju helt nytt för henne. Hon gör framsteg som chockar mig. Steg för steg växer hon i sin "kostym", och blir den unga, vuxna tik, som hon faktiskt är. I söndags (7/5) var vi i centrum i grannbyn och tränade på aktivering bland tåg, bilar, cyklar och folk samt andra hundar. Hon går från klarhet till klarhet. - Är hon färdig? - Nä det är knappast ingen, och som sagt, vägen är lång, men Idun och jag gör framsteg och har skoj tillsammans, vilket är ovärdeligt.

Har varit med Helenas mamma på 2 vårdbesök i veckan. Diabetessköterska som kollade av värden och fötter (som svullnar och har tappat lite känsel), då detta är en bivärkan av höga sockervärden, besöktes i måndags. Vi har även varit hos distriksläkaren i torsdags, som ändrade lite på mediciner och fixade lite remisser. Så det har inte bara varit: jobb, planteringar och matlagning den gångna veckan.

Min handledare på arbetsträningen var gräsänka då hennes "gubbe" cyklat från Nässjö till Hamburg. Så hon och jag har pratat om att träffas alla 3 och käka lite gott och ta ett glas vin, någon kväll. Nu blev det bara 2 istället för 3. Igår eftermiddag blev det först en sightseeing i byhålan. Sedan lite fika och mycket prat om hundar, ungar och hembryggt äppelvin... Framåt kvällskvisten tändes grillen och vinflaskan kom fram. Som förrätt blev det fyllda, grillade portobellosvampar, med grillad grön sparris på. Huvudrätten blev grillspett med fläskfile, champinjon, lök och tomat. Kantarellsås och grillad färskpotatis. En mixsallad, vitlöksbröd och ett wundergott rispasso-vin. Efterrätter är ju inte min grej - men tror inte vi hade fått ner något mer, oavsett vad jag kunde ha fixat... Det var igår (13/5) exakt 8 månader efter Helena somnade in. Jag och handledaren åkte förbi kyrkogården där askan efter Helena ligger nergrävd. Handledaren ville stanna och titta på minneslunden "hos Helena", men jag känner inte att hon är där som hennes aska ligger. Hon är ju med överallt! Så det blev inget besök på kyrkogården. Det jag (och jag är helt övertygad om att Helena hade instämt) är glad för är att jag har tagit många steg mot framtiden, sedan Helenas bortgång. Att ha en grillkväll med en vän, att gå hundkurser att hjälpa folk som hamnat på livets skuggsida och behöver stöd, är precis sådant som hjälper mig att gå vidare mot framtiden. Om jag inte kan trivas med mig själv - kan jag aldrig trivas tillsammans med någon annan heller. - Alltså jobbar jag steg för steg mot att åter bli den Peter jag borde vara. Under många år så har tyvärr den "äkta Peter" varit undanstoppad i malpåse. Då sjukdom och våra livsbetingelser gjort att lugnt tempo varit nödvändig. Jag har gått på tomgång i en värld som snurrar i motorvägsfart. Nu kommer jag inte att börja leva livet i 160 - utan kanske i 70, om allt funkar.

Tyvärr så ville inte min andning vara med när mer och mer pollen kom och hälsade på. Så jag har tillfälligt pausat gymträningen. När min andning åter är ok ska jag fortsätta träna mot "Beach 2024".

Helenas pappas båt ska säljas. Hjälpte honom att göra en annons. Det är så att Bengt är 80+ och han känner att han har seglat klart. Utrustning för över 40´000:- medföljer. Då segelbåtar idag är svårsålda så är det i ärligheten så att man köper en båt för mindre än halva värdet och får väldigt mycket utrustning på köpet. Här är annonsen: Segelbåt Vega 791.