Idag är det 33 dagar kvar till midsommarafton. Varje år så brukar jag få en släng av vemod vid midsommar. - Då vänder det ju redan och blir mörkare, igen. Det som brukar slå mig hårdast är att jag utnyttjat tiden på våren för dåligt, och klockan tickar sen alltför fort mot höstdagjämningen. I själva verket så utnyttjar jag våren ordentligt, om jag får säga det själv. (Inte så som en äldre man sa till mig när jag var 23 år: "- Nu börjar det bli ängaväär. Alltså ängsväder" m a o varmt nog att ha sex i det fria). Jag använder våren till att njuta av blommor, planteringar, grilla och att leka och träna med hundarna. Jag har blivit bättre med åren att njuta av varje årstids skönhet, men ändå så är just årets ljusaste dag något som är helt underbart, samtidigt så talar det om att det gäller att njuta - intensivt! - innan mörkret åter tar över.
Nu när allt växer och frodas så ska man ju försöka vara ute så mycket som möjligt. Jag låser mig själv lite i hemmet då jag har 4-dagars valpar här hemma. Alvina valpade i onsdags eftermiddag (17/5). Så nu har alla norrmän ett rejält skäl att fira "suttonné maj". En valp föddes naturligt, - medan jag värmde min mat.. Inte ett ljud hördes och är jag kom in i rummet så låg Alvina i soffan med en valp vid spenarna. Resten av flocken var nyfikna men höll sig på behörigt avstånd. Jag flyttade in Alvina och valpen i mitt sovrum, så dom fick vara ifred för de andra hundarna. Sedan händer... Ingenting! Hennes krystvärkar slutar, inga synliga värkar överhuvudtaget.Så efter några timmar ringer jag djursjukhuset och får komma in. Där undersöks Alvina lite enkelt först, - allt ser bra ut. Jag ber att få värkstimulerande medicin till henne. Dom vill röntga först. - Medan vi väntar på röntgen föds valp nr 2. Sedan blir det röntgen och den visar att det finns en valp kvar. Efter en spruta med värkstimulerande så kommer valpen efter några minuter. Så skönt att ha ett bra djursjukhus i närheten. Samtidigt så inser man vikten av att ha en bra försäkring på hundarna när det händer sådana här grejer.
Ensamhet. Ett ämne som många har synpunkter på. Jag är som person för social för att fullt ut trivas med att alltid vara ensam. Sen är det viktigt att man spenderar tiden med den/de man trivs att spendera tid med. Nu får jag mycket socialt via arbetsträningen på biblioteket. Det är dock skillnad att ha en partner eller barn i närheten ofta, än att ha formella, sociala kontakter. Så bäst för mig är nog att leva nära någon som är rätt. Med tanke på detta så mår jag oförskämt bra med att leva ensam. När man är ofrivilligt ensam så undrar man ju vad som framtiden ska ge. Kommer jag att leva ensam livet ut? Kommer en ny partner att uppdaga sig? Kommer jag att starta ett kollektiv i mitt hus? Som vanligt fler frågor än svar. Det viktigaste är att jag mår bra, oavsett om jag är ensam eller "tusam" (eller blir det "tvåsam"?
Varning!!! Nu blir det mycket odlingsbilder och lite matbilder också. Gubben lever gött, på höglandet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar