Planterat för mycket frön, köpt för mycket plantor, lagat för mycket mat. - En typisk vårhelg, för mig. Lika mycket som jag älskar att plantera och skörda grönheter, lika mycket ogillar jag att rensa alla odlingar. 34 olika sorters fröer/bönor har planterats. Kommer nog bli ordentligt trött på allt ogräs, som givetvis trivs allra bäst i mina odlingsbäddar. I övriga friland så finns oftast bara lite ogräs. Så fort jag däremot sår fröer/bönor så är det som ett upprop till allt ogräs i nordvästra Småland att komma och bosätta sig bland mina grödor.
Nu har jag tydligen blivit lika "über" med matlagning. Att laga några portioner är ju bra. Att däremot laga åt h-vete för mycket är ju onödigt. Startade dagen med att fixa till en hel majskyckling. Har börjat använda färdiga stekpåsar med kryddor. Resultatet är saftig och "lagom" kryddad kyckling. Sedan blev det frukost medan kyllingen mognade i ugnen. Sedan drog jag igång med nästa matlåderätt, - kycklinglevergryta. Det är så smaskigt och mustig smak till budgetpris. Med ris till så landar det på ca 11 kronor/portion. Sen borde jag ju ha haft lite purjo eller vårlök på, men det som inte är hemköpt är ju som bekant, svårt att använda. Så redan kl 9.00 hade jag fixat 4 lådor kyckling med potatisgratäng och 4 lådor med kyllinglevergryta. --> Blev hungrig - på riktigt i kväll. Det enda jag ville ha var pizza. Gör jag då som "normala" människor, - ringer pizzerian och beställer en? Eller gör jag bara en liten till mig? - Nej absolut inte... Givetvis så tar "för mycket Peter", och gör 2 ugnsplåtar med pizza. 6 portioner pizza, check... Nu har jag kyckling och pizza så det räcker ett tag.
Om en vecka så kan det när som helst komma valpar. Alvina väntar sin sista kull och pappan Skittles är också på väg att bli pappa för sista gången. Alvina och Skittles har tidigare fått "Asakullen" 2021. Som vanligt så ser jag till att den lilla energi jag har maxas på "mina" nöjen. Mat, hundar och odlingar.
När jag var ute och planterade kom plötsligt en permobil och stannade på trottoaren vid mitt hus. Jag kände först inte igen personen... Det var en gammal jobbarkompis som fick cancer sommaren 2022. Efter en tuff resa så är han nu på väg tillbaka. Det är härligt att se att det finns folk som lyckas klara sig igenom cancerresan. - Att det inte bara är ett påhitt av cancerfonden och andra, som inte erkänner de som drabbas av dödlig cancer, utan att tillfrisknande cancerpatienter faktiskt finns, på riktigt. Jag förstår väldigt väl att många är livrädda för att prata om döden. Samtidigt så är just det strutsbetéendet, med att stoppa huvudet i sanden, något av en pungspark mot alla drabbade av spridd, dödlig cancer. Alla får inte chansen att bli opererade, strålade, cellgiftsbehandlade och sen åter vara tillbaka fullt ut. Givetvis ska vi glädjas åt att det finns många som klarar sig genom en tuff behandling. - MEN inte på bekostnad av att tiga om de som inte har något hopp om bättring - endast, i bästa fall, mer tid innan cancern stjäler hela livet.
Nu är det snart 8 månader sedan Helena somnade in. Hennes visdomsord är hos mig ofta. Medan den dagliga kampen som vi var tvugna att ta, är skön att slippa. Helena var ju en konstnärssjäl. Den fria tanken och att njuta i stunden var viktigt för henne. Sista tiden var inte smickrande för en "fritänkare". Jag är väldigt glad att vi fick 4 år att bara vara (trots dödsdomen), - innan hennes kropp totalt bröts ner. Ensamheten efter henne är stor.
Att bo ensam med småhundar, i ett stort hus efter att ha haft 7 barn, många hundar och en livspartner närvarande, mer eller mindre jämt, är minst sagt ett lappkast. Jag har mer och mer insett att jag måste bygga mig själv dit, där jag kan se mig själv, som den jag vill se mig själv som. Kryptiskt? Jo, det är bara förnamnet... Det jag menar är att prio ett är att tycka om sig själv. Inte i absurdum, men om man har en taskig självkänsla, så är man inte stabil och trygg gentemot andra heller. Min självkänsla är inte bra. Jag tar aldrig strid för min egna person, någonsin. - Inte ens i mina egna tankar. Mitt självförtroende är däremot bra. Jag vet att jag kan mycket om mycket (att kroppen sen inte orkar, är en annan historia). Jag har ju jobbat en hel del med "trasiga människor" som mått dåligt pga trauma eller pga att de blivit taskigt behandlade/bemötta. Jag har pga av mitt tidigare arbete lätt för att falla in i psykologitermer. Det finns inom psykologin något vi talar alltför sällan om: Självmedkänsla. Just här är jag oerhört hårt dömande mot mig själv. För att beskriva detta, kan man säga, att man ska vara snäll mot sig själv och inte döma sig själv. Här har jag mycket att jobba med. Detta kan ge följande rubrik:
En trasig gubbe försöker hoppa upp och balansera vidare på linan som kallas "Livet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar