För 473 dagar sedan förändrades min dåvarande livsuppgift från att vara närstående till en döende partner, till att bli änkeman. Givetvis är saknaden och orättvisan, att ens fru måste lämna oss i förtid, stor. Jag tyckte att jag hade förberett mig väl inför ett liv utan Helena. I ärlighetens namn så har det varit ganska så mycket att ta tag i - som man inte kunde förutse. Jag är på ett sätt glad över att vi fick drygt 4 år att anpassa livet efter den objudna cancern. Det sjuka är att det var Helenas cancer som satte villkoren för de sista åren tillsammans. Att Helena kämpade ack så tappert för att leva så normalt som möjligt, gjorde det lättare för oss i den närmsta sfären. Samtidigt är jag, nu efteråt, frågande över hur det hade varit om hon dött "knall och fall" istället. Att vandra korridor upp och korridor ner på olika sjukhus, mottagningar och avdelningar, hemsjukvård i hemmet, mm blev normaliserat. Vi anpassade oss totalt efter sjukdomen och sjukvårdens takt och arbetssätt. Om vi bortser från sista veckorna. Så var dock vår cancerresa värdefull för oss alla i den närmsta kretsen.
Jag är inte längre kvar på samma plats som jag var i början av 2023. Jag har hittat tillbaka till mig själv, mer och mer. Att jag sen har motstånd som heter duga... Arbetsträningen avslutades i höstas, jag har precis tvingats att säga upp mig från min 23-åriga anställning på Kabe, (av Arbetsförmedlingen) för att få lära mig söka jobb. Jag är utskriven från A-kassan, har beviljats 50% sjukersättning (sjukpensionär). Så hösten/vinterns förändringar är grymt stora. Fr o m 16 januari har jag endast klart med sjukersättning på ½-tid, sedan får jag antagligen tigga allmosor.
Jag blev bonusfarfar åt Hampus. Helenas yngsta son fick en fin kille i juni. Han är en riktig lite charmkille. Lite sorgligt dock att Helena aldrig fick träffa sitt biologiska barnbarn, som hon längtade så efter.
Jag har verkligen levt upp när min goda vän, Anita har sparkat igång mig. Väl är det. Jag har gång efter annan fastnat i att sitta på baken och göra inget. Att det då dyker upp en trevlig kvinna som sparkar med mig vidare och framåt i livet, är värt SÅ mycket! Det som har varit de bästa stunderna är just när mitt arsle inte har setat fast i soffan, utan varit på utflykt eller i härliga samtal. Alla borde få ha en egen Anita. (Min Anita är dock bokad)! Tack för att du finns!
Det sämsta under 2023 har varit att jag så ofta är ensam. Jag är en social människa, men hamnar ändå nästanpå jämt i att vara ensam. Sanningen är ingen nyhet för mig. - Jag är väldigt dålig på att underhålla kontakter och vänner försvinner pga min tystnad/distans. Så jag försöker nu lära mig dels att trivas i min ensamhet. Dels försöka bibehålla de få kontakter jag har. - Det går "så där"...
Jag måste ta tag i min hälsa. Mina knän, och underben har problem att klara av min vikt. Målet är att hamna på 2-siffrigt till midsommar. - Så ser du en blåval linka, gunga och flåsa fram i snöglopet - då är det jag. Beach - 2024 here I come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar