2 år sedan Helenas begravning.

 Imorgon (14/10) är det 2 år sedan Helena begravdes. Just sådana datum är jobbiga. Storhelger och datum som rör död, diagnos (från tidigare), osv - går inte att undvika. Det enda sättet att gå vidare, - är att ta tag i ett hinder i taget. Inte många ryttare driver sina hästar att ta alla hinder i ett upphopp... - Man får bättre resultat om man tar ett hinder åt gången. Sen kan man givetvis fråga sig varför det ska vara så många hinder. 

Jag har varit ganska så känslig för förkylningar efter att jag åkte på covid för en månad sedan. Nu har jag vandrat runt med hosta, snuva och en riktig mansförkylning i 9 dagar igen. Sover max 4 timmar per natt. Vaknar och täpper igen både hals och näsa. Utan fria luftvägar, blir jag lite grinig och gnällig. 

Jag har nu klarat av att minska 19 kilo, sedan nyår. Så trots förkylning och hosta, har vikten fortsatt åt rätt håll. Vissa dagar funkar det att gå som vanligt, medan andra dagar får mig att tala väldigt tyst om antal steg... Nu är det "bara" upploppet kvar på min "hälsoresa". Målet är ju att klara av ytterligare 3 kilo till nyår. 

I fredags fick jag hjälpa en nyopererad kvinna, som normalt klarar allt själv. Hon hjälper dessutom alltid alla andra, jämt! Hon fick kämpa för att ta emot lite hjälp, men gjorde det med bravur. Så att jag äntligen fick äran att hjälpa henne lite - är härligt. Lite positiv "pay-back". Härligt att få vända riktning och ge henne lite tillbaka, istället för att ta emot.

I lördags blev det en ljuvlig lunch på "Beirut street" i Nässjö, med Maria. Vi åt Libanesisk meze med grillspett och diverse tillbehör. En 9.5 poängare på smakskalan. Förlåt Maria. - Jag satt nästan och somnade, - det berodde inte på sällskapet, utan på min frånvarande nattsömn. Trevligt sällskap och riktigt trevlig mat = bra lördagslunch.

Vad vill jag nu ha sagt med denna blogg? Jo, för några år sedan stod mitt liv på "stand-by" eller tomgång, och jag försökte givetvis hjälpa Helena med det jag kunde. Att få i henne medicin, mat, vårdbesök, tvätt, övrig markservice i hemmet, osv - tog nästan all min tid. Det var dock alltid självskrivet att göra allt jag kunde för att hjälpa henne, på ett så bra sätt jag kunde. Idag är mitt liv istället inriktat på mitt jobb, bostad, vänner och min hälsa. Det är för mig viktigt att försöka leva mitt liv. Är det lätt att starta upp det som varit parkerat i träda under några år? - Nope! - Det är små försiktiga steg i riktning framåt, som gäller. Men jag sätter ett ben framför det andra och upprepar det sen, tills varje dag är slut.

Helena med gitarren, - Falun 2005.

Man kan tappa både hår och ögonbryn

 av cellgifter, men ändå vara busig.

 "- Jag vill inte vara med på foto"...

April 2022.

Libanesisk meze med saffransris och grillspett,

smakade så bäst! "Beirut street" i Nässjö.

Egenskördat från trädgården. Snart är säsongen slut.

Dags att planera för nästa år.

MINA - bara MINA!

De fyras gäng har blivit de fems gäng. Idun bor här tillfälligt.

Matharmoni. Alla 5 äter nu tillsammans. Det  

svåraste är att se till att ingen äter dubbla

 portioner, eller att någon matvägrar.

Så husse får vara vaken.

SEMESTER!

 Vad betyder ordet "semester" för dig? - För mig finns det 5 olika saker ordet semester väcker. Dessa är ganska så olika utifrån vilken ålder jag hade när de hände. För semestern är faktiskt mer än bara ledigt från arbetet, för mig i alla fall. Givetvis så beror upplevelsen och förväntan på denna semester, helt på förutsättningarna. Är du frisk? Har du pengar? Är du ensam? Är ni en familj? Är du i behov av ensamtid? Vill du vara supersocial?

Semesterbild 1: När jag var barn så arrenderade vi under många år en liten stuga på 15 kvadratmete, vid Östanå slott, strax utanför Gränna. Detta blev som ett andra hem för mig. Jag, mamma, pappa, mormor och morfar umgicks, på dessa få kvadratmeter. Jag var alltid medelpunkten. Fick börja köra moped när jag var 10 år... Hämtade vatten ur en gårdspump. Gjorde behoven på ett utedass. Vi fiskade mycket i sjön Bunn, kräftor, gäddor, aborrar och en och annan gös. Vi hade STORA odlingar. Svamp och bärplock på sommar/höst var viktigt. Utöver detta så åkte vi minst en vecka till havet på semestern. Öland, Varberg eller Västervik, blev det oftast. Ofta tältade vi. Så min barndoms semestrar var lyckliga med mycket utetid, bad, lek och ett stort avbräck mot vardagen. Pappa och morfar, som bägge jobbade mycket i vardagen, stängde av och njöt av semestern.

Semesterbild 2: När jag åkte ut på semesterresor med kompisar. Ofta blev det ganska så "blöta" tillställningar. De första resorna med kompisar började vid 15-års ålder. Man prövade att stå på egna ben i den stora vuxenvärlden. Jag ville uppleva semestern på ett liknande sätt som jag hade gjort i yngre dagar med familjen.  Där blev det dock ganska så tydligt att vissa hade i barndomen haft ett sommarhus i Båstad medan andra aldrig hade varit på semester vid havet, överhuvudtaget. Så skillnaderna på våra  förväntningar var stora. 

Semesterbild 3: När jag fick äran att bli pappa så började en ny era med semestern. Först ville jag lära barnen allt, som jag själv hade fått uppleva som liten. Det funkade dock inte. Jag räckte inte till... Jag skulle ju bygga på huset under semestern, fixa med bilen och även hinna vara familjefar. Några år gick det bra och barnen fick nog en del fina minnen. När mitt och barnens mammas förhållande började bli ansträngt, så blev det mer och mer renovering av allt, på hemmaplan, för mig, medan hon och barnen ibland var på semester. Så tyvärr lyckades jag inte över tid att ge barnen det jag ville ge dom. Detta är givetvis sorgligt. När vi hade delat oss så blev det dock mer, - när jag hade barnen så var dom nummer 1. Så dom har fått en hyfsad bild av vad en semester är och bör vara (enligt mig). Både jag och deras mamma brukade vara på semester nån vecka var med dom, vid havet.

Semesterbild 4: När jag och Helena träffades så ville jag ge henne och hennes barn allt som jag och även mina barn hade upplevt på våra semestrar. Dom var dock inte speciellt intresserade av mina idéer och försök. Dom tyckte ofta att det var viktigare att sitta länge runt köksbordet och prata eller spela spel tillsammans. Jag hade ju husvagn och ville gärna åka ut med den, för att riktigt "känna" av semestern. Helena var en stor husvagnsmotståndare. Enligt hennes schablonbild så gick alla runt i matchande träningsoveraller och man hade inget privatliv. Så trots mina idoga försök lyckades jag bara få med henne ut i vagnen 2 gånger. - Sedan sålde vi vagnen. Socialt bra semestrar utan större utsvävningar blev det istället. - Oftast på hemmaplan..

Semesterbild 5: Det är där jag är idag. Hur ska jag fira semestern? Ensam. Jo, det är faktiskt så att något jag inte insåg innan Helena dog, - var hur satans ensamt det blir när partnern dött. Det är dessutom bara upp till mig att ändra på det.   Jag har ju dessutom inte haft någon riktig semester på 6 år då jag varit sjukskriven. Dåligt allmäntillstånd + fattigt med pengar + Helenas sjukdom. Jag känner att jag borde göra mycket och njuta mycket av ledigheten. Men vad? Det är nästan så ångsten kommer och knackar på dörren med hälsningen: - VAR AKTIV! Hur ska jag orka vara så aktiv? Jag ska börja med att handla hem lite nytt sänglinne och köksattiraljer på Ikea. Sedan blir det minst en gårdsauktion med en jobbarkompis. Träffa barn och barnbarn. Funderar på att ta en riktig långdag vid havet i Västervik med hundarna. Ev så skulle jag kunna sova i bilen en natt så vi får 2 dagar med bräckt batten och lite havskänsla. Så gubben kommer inte bara att sitta still. Sedan hoppas jag det blir lite spontana träffar med gött folk. Så nu är det helt upp till mig att skapa en bra, semesterbild  5. Nästa år får vi se om jag återigen vill ha samma semsterbild 5.

Plaza del Dahlstrand. Trevligt med grönskan.

I december är det 35 år sedan vi köpte huset.

Jasminen har börjat blomma. Jag fick den av

 pappa och mamma när vi köpte huset 89/90.

Nästa år ska huset få lite ny färg.

Jag kunde inte förmå mig att klippa bort alla 

vildsådda prästkragar. Dom får vara kvar 

några veckor till innan klipparen får skörda.

Inga jättesolrosor än, men vänta bara...

Förra året så blev den högsta 345 cm.

Klimatisen är ca 260 cm redan.

På baksidan har jag min "plantskola" för senare

 utplantering. Tur att det där med "senare" - är 

relativt... Solrosorna är ca 190 cm.

Lite småplantor på tillväxt.

Tv tomater. Th gurkorna börjar blomma, - bägga sådda från frö.

De Amerikanska blåbären verkar trivas.

Jodå, jag har grönsaker så jag överlever...

Om jag orkar så ska det nästa år, här byggas

 vidare på trallgolvet. Det blir även ett enkelt 

utekök. Allt finns redan till köksdelen,

 så "bara" mitt arbete som ska till,

+ ett lass med trallgolv.

Blommor och grönheter med och utan Alvina.

Fredagskväll och imorgon börjar semestern.

Grillad flankstek med rostad potatis, grillade 

körsbärstomater, paprika, kalkonbaconlindad

lök, padrones, vitlöksdipp samt ett riktigt 

gott vin jag fick av en jobbarkompis.

Köpte denna på lokala Coop. En mix av körs-

bärstomater, padrones och olja samt salt. 

Bara att ställa på grillen eller in i ugnen.

Endast 40:- för underbara nyttigheter!

Gjorde ett långkok på en gammal fläskkarré 

jag hittade vid rensning av frysen i

 torsdags. - Smakade bra!

Råkade ugnbaka en regnbågsfirre i 

onsdags. Smidigt, gott och bra mat.

En lång historia kort. Anita och jag skulle ta några kontroller på 

"#hittaut" i måndagskväll. Jag missbedömer avstånd över ett

gyttjedike. - Mina byxor är egentligen ljusgrå...

Dubbel mentalitet. Samtidigt som fd biblioteksarbetaren får

utslag av bokhanteringen, så blir fritidsPeter lycklig över 

barnens uppfinningsrikedom. "Filt-och-bok-koja".

Show must go on...

 Mina knän är ömma, svullna och i behov av en artros-operation. Jag kan få en operation ganska så snart efter att jag sagt: - NU! Jag röntgade knäna 2018. Då graderades min knäartros till det som är den näst högsta graden. Sedan dess har det blivit ganska så mycket sämre. Så nu borde jag göra något åt situationen. Dock är det flera olika saker som står för/emot på "gungbrädan".

+ Slippa värk

+ kunna röra mig mer

+ Bättre välbefinnande.

---------------///-----------------

- 8 veckors konvalescens efter operationen.

- Då jag inte har ett "tills vidare jobb". = 0 kronor in under denna tid.

- Man kan endast göra operationen 1 gång. Sedan är det kört. Ska jag kämpa några år till?

Så hur man än vänder sig så är ju rumpan bak... Sista veckorna har mitt högra knä börjat hoppa snett, så att knäleden hamnar vid sidan av skålen. Dett gör så ont så det svartnar för ögonen. Sista veckorna har detta skett  5 - 10 gånger/dag. Mitt vänstra knä hamnar "bara" snett 1-2 gånger i veckan. Så nu har jag gnällt klart för denna gång. - Förlåt, men det är inte alltid smidigt att heta Peter, då nästan allt strular för mig. Att ta ett beslut när själva orsaken hamnar i kölvattnet är inte lätt.

---...---...---

Idag har Anita och jag tagit tag i sommararbetet ordentligt. - Vi har varit ute i skogen och jagat kontroller. Kommunens orienteringsklubbar har gått samman och fixat en motionskarta över varje tätort. Där finns ett gäng med kontroller. Dessa sitter ute under sommaren. Så när andan faller på så tar man några kontroller. Både jag och Anita har ett förflutet i orienteringsklubben. Vi var bägge aktiva för 40-50 år sedan. Så idag har vi dammat av kunskaperna. Vi hittade alla kontroller vi sökte och kom dessutom hem igen efteråt. Vi hade med min Skittles och Anita tog med hans son Alfons, som bor hos henne. Dessa bägge testosteronstinna hanar har inte alltid dragit jämnt. - Bägge är ju avelshanar med egna revir. Idag funkade det dock helt ok, trots lite "bröstande" och morrande. När vi åter landade hos Anita så kröp det flera fästingar på hundarna. Så bägge fick låna duschen. Efter fika för oss 2-benta gick resan hem till övriga flocken igen för Skittles. - Tikarna i flocken tyckte att han luktade gott. - Både doft av Alfons (och Livia) samt nyduschad. 

---...---...---

ÄNTLIGEN är gatan asfalterad igen. Som vi har väntat. Man höll på en stor del av hösten med byte av VA-ledningar och breddning av trottoar. Sedan gick ett av företagen i konkurs. Så då blev det stopp tills kommunen gjorde en ny upphandling. Nu ligger asfalten både på trottoar och gata. Så nu bor jag åter i civilisationen inte i ett grustag/getto...

---...---...---

Jag har idag fått borra ännu ett nytt hål i bältet. Vågen går sakta nedåt men omfånget minskar snabbare. Midjemåttet har minskat med 12 cm. Då jag har bundit mycket vätska den sista tiden, - trots vätskedrivande, så är vikten svår att säga något om. Den studsar på 1-1.5 kg/dag. Jag har dock en positiv kurva på vikten, - ca 10 kg sedan nyår. Då stod dessutom vikten still i 2 månader. Så det går på rätt håll. Mycket grönsaker och frukt får ersätta det feta och översötade jag tidigare åt. "Bara" resten kvar... Har ju fortfarande målet på - 22 kg, till nyår att införliva. När sen facebookgruppen "köttkoma" hade en tävling som heter "hälsokampen" från nyår till midsommar. Så hängde jag på den. Jag tog då samma mål som till nyår = minus 22 kg. Tyvärr har jag inte orkat träna på gym, som planerat. Så jag har fått inse att mitt egna mål på 22 kg mindre till nyår, är det jag ska sikta på.

Suveränt bra sätt att få folk ur sofforna.

Ut i skogen och njut av naturen!

Dagens bästa! Anita och Skittles samt mina

svettiga fingrar som håller kartan.

I tisdags var det bara trottoaren kvar.

Den asfalterades i onsdags.

Efter många stunders funderande, så handlade jag

 i onsdags färg till bröstpanel i kök och rum.

"Bara" resten kvar...

Kvällsgodis för "den mindre modellen av Peter".

Förkylning men snart sportlov.

Jag har inte skrivit här på 14 dagar. - Givetvis hoppas jag att ni gillar något av allt som jag präntar ner, även om jag mest svamlar om min vardag. 

Jag jobbar fortfarande kvar på fritidshemmen på Nyhemsskolan. Primärt i klass 2. Det blev förlängt några veckor till. Trivs med arbetet men som vanligt så säger min kropp att jag borde göra inget, - medan huvudet säger, - Ta i! - Att det ska vara så förbenat svårt att vara "lagom". Varje arbetsdag så går jag mellan 6 och 8000 steg. Vilket är jättebra, men för en otränad gubbe som normalt går 2-3000/dag. Dessutom med artros i bäcken och knän samt inflammerad hälsena, då blir de nyttiga stegen ibland lite plågsamma. Klarar jag bara av några veckor till så hoppas jag att kroppen vänjer sig vid det nya tempot. - Kommer jag bara "över tröskeln" så är det inget som ska stoppa gubbens framfart. 

I onsdags fyllde mitt äldsta barnbarn 7 år. Idag skulle Julia grattas, men jag avstod från att åka och smitta ner alla med min förkylning. Ja, gubben är ordentligt förkyld. - Inte någon "mansförkylning" eller annat fjoll utan: - All in! Rinniga ögon, hosta, halsont snuva å nästäppa, huvudvärk och allmänt ur slag. - Men jag har iaf lyckats fixa till 5 matlådor åt mig själv (+3 till Helenas mamma), så jag kan äta gott även om gubbakroppen protesterar. Nu är det bara 3 min i micron så får jag äta mina egna kreationer. 

I fredags kom mitt bonusbarnbarn Hampus, till Forserum. Faster Bina såg efter den lilla sötnöten när mamma å pappa rymde några timmar för att kolla på en bil. Faster Sanna anslöt också. Skoj att få träffa Hampus lite. Det blir ju tyvärr inte så ofta då han bor utanför Falkenberg.

Nästa vecka är det sportlov här i området. Ystra kids ska vallas från morgon till kväll på fritids. Jag jobbar ju "bara" 4 timmar/dag, så det blir nog kanon! Nu måste jag bara bli frisk.

I fredags tog jag kortisonsprutor i axlarna. Det är AC-lederna som är kecko. Om mina problem i handleder/fingrar slutar nu, så behöver jag inte operera karpaltunnlarna. Då blir det fortsatt rehab för axlarna. Annars blir det skalpelldags igen.

Jag försöker ju äta lite vettigare och förnuftigare än vad jag gjort tidigare. Hur lätt är det, - när man älskar husmanskost? Jag har en förkärlek till klassiska (gärna mastiga) husmanskost-rätter, typ kålpudding, rotmos med fläsklägg, fläsk med löksås, mm. Att jag sen är på tok för duktig på att laga just sådan mat, - syns ju på mitt omfång. Felet är alltså att jag lagar för god mat...

Alla ni som vill komma och ge mig chokladaskar på Alla hjärtans dag, på onsdag. - Tänk på att boka in ditt besök hos mig, då jag väntar mig en invasion av folk som vill bedyra sin kärlek till mig...

Pöss å kräm!

Julia 7 år.

Faster Bina och Hampus.

Faster Sanna och Hampus.

Bad Stefan att skicka lite foton på Hampus.

Hampus är en glad liten sötnöt.

Övre från vä: Helenas faster: syster Birgitta (Margareta), Mina 7

barn, Thore. Nedre från vä: Joel, Julia, Jonatan och Hampus.

Wokigheter med korv och senapssås t.v. Hemknåpad kålpudding t.h.

T.v. fläskytter på olika sätt. T.h. Stekt fläsk med löksås.

Fyllda isterband, snart i ugnen. Lördagens mat-låde-fix.

Förutom isterbukar, kyllingpaj och Nässjökorv med mos.

Stackars förkylda jag, som får "nöja mig med"

kycklingpaj och sallad...

Harmoni och värk.

Nu är det söndag eftermiddag och denna helgen har försvunnit lika fort som helgerna försvann förr, medan jag var förvärvsarbetande. Sitter och njuter av känslan att vara en av många som duger till att jobba. När man som jag, hamnat utanför "jobbkarusellen", så är det väldigt svårt att hitta en väg tillbaka igen. Trots alla jobb man söker så stämmer man oftast inte med den pressumtive arbetsgivarens mall. Jag är ju en äldre, överviktig man med bred erfarenhet av många saker. Ändå så är jag ointressant för de flesta. Ofta pga att jag har skador på min kropp. - Dock inte på huvudet... (inte mer än vad som alltid funnits där). Att jag haltar och har ärr både här och där, stoppar ju inte mig från att klara av många arbeten. Det är ju inte mannekäng eller fotomodelljobb jag söker. 

När jag fick chansen i tisdags kväll, att hoppa på ett vikariat på fritidshem i Nässjö, så blev jag både lite rädd och glad. Nummer ett av alla farhågor var: - Kommer jag att klara av intensiteten med barnen? Som väl är så bestämde jag mig för att fler mogna (övermogna?) erfarna gubbar och tanter behövs som en del av arbetsgrupperna, bland barnen. Jag kan utan överdrift säga att det har redan gett mig så mycket mer, än vad jag såg framför mig. Att mitt självförtroende och egenvärde har varit på en låg nivå, är väl inte konstigt after all tid där man fått höra att man är mer en belastning än en tillgång. Utan att slå sig alltför mycket på bröstet så kan jag säga att redan nu på söndag eftermiddag ser fram emot att gå till jobbet imorgon klockan 13. Tänk vad ett vikariat på 1 månad kan göra.

Det är dock inte utan mycket viljekraft, som jag klarat av de 3 första dagarna på vikariatet. Min kropp värker mycket, men som jag brukar säga till min omgivning: "-Bättre att vara trött och ha ont när man gjort något, än tvärtom". Sen är väl alltid bäst när man inte behöver använda nästan all viljekraft till att orka med att putta undan värk och smärta. Jag är dock, trots värken, så glad över denna chans. Den smittar också av sig på annat. Jag har nu i helgen fixat många goda matlådor, ansat klor och päls på hundarna, tvättat 2 maskiner, skött om blommorna och plockat lite bland gamla papper. Jag har även varit ute en hel del med hundarna. Ju mer positivt som händer, desto lättare att även engagera sig i "vanliga" vardagsgrejer. Jag vill göra mer än vanligt!

Idag fick jag fikabesök av Alfons. Ja, hans matte var också med. Efter en mugg kaffe och en choklad från Ferraro Rocher, så fick hundarna träffas och umgås, dom också. Min hane, Skittles - är ju pappa till Alfons. Dock ska ju alltid hanarna "mäta sina snoppar" vilket gör att det låter lite: (morrrr, viff, yyynkkk, sniiiff, mm). - Tur man kan hundspråket... Mina 3 tikar däremot, är nyfikna på gästhunden, - utan större ljudeffekter.

Detta är ett sätt att gå vidare!  Mot framtiden!

Det där ser ju bra ut.

Försöker ju äta lite bättre än tidigare.

Nu är det ofta grönsakerna i fokus.

Utbankad panerad kycklingfilé, med stekt potatis

wokhärligheter och köpt bea-sås. 

Det är ju ändå söndag...

4 nyansade hundansikten och 16 

nyklippta tassar senare.

"Lillflickan" Vilda ser återigen ut som en tik. Hon har en 

skäggväxt som får många män att vara avundsjuka.

Nystart!

Nystart, - inte bara på året utan jag fick igår kväll, chansen på ett vikariat på fritidshem i Nässjö. Det är 50% tjänst så funkar bra med min sjukersättning på 50%. För första gången på 6 år och 2 dagar är jag inte sjukskriven! Blev så glad när min gamla vän ringde och frågade igår. - Idag har jag redan gjort mitt första pass. Jag är SÅÅÅÅÅ trött, men fick en bra introduktion och detta kan nog bli bra. Blandade åldrar, många barn. Trevlig mix av olika kön, ursprung och åldrar, - både i personalgrupp och bland elever. Jag ska primärt jobba med elever i klass 2. Redan idag så fick jag hoppa in en snabbis i 3´an och uppåt (max). Det här kan bli riktigt bra!

Så har du lite ork över till en sliten gubbe, skicka gärna hit lite. - Nu är ju jobbet jätteskoj, så jag har säkert ork att fixa detta, men några extra uns med energi skulle sitta bra. Alla har varit supertrevliga. Allt från kolleger, lärare, administratörer och enhetschef (rektor), mm. Endast 2 buspojkar som försökte plocka åt sig extra äpplen vid mellanmålet, bland alla elever. Nu fanns ju "han" (jag alltså) så det gick ju inte att lura mig, ens den första dagen... Jag har saknat att jobba med folk!

Värme till nästa köldfront.

Julklappar ska ätas upp!