Nu är det söndag eftermiddag och denna helgen har försvunnit lika fort som helgerna försvann förr, medan jag var förvärvsarbetande. Sitter och njuter av känslan att vara en av många som duger till att jobba. När man som jag, hamnat utanför "jobbkarusellen", så är det väldigt svårt att hitta en väg tillbaka igen. Trots alla jobb man söker så stämmer man oftast inte med den pressumtive arbetsgivarens mall. Jag är ju en äldre, överviktig man med bred erfarenhet av många saker. Ändå så är jag ointressant för de flesta. Ofta pga att jag har skador på min kropp. - Dock inte på huvudet... (inte mer än vad som alltid funnits där). Att jag haltar och har ärr både här och där, stoppar ju inte mig från att klara av många arbeten. Det är ju inte mannekäng eller fotomodelljobb jag söker.
När jag fick chansen i tisdags kväll, att hoppa på ett vikariat på fritidshem i Nässjö, så blev jag både lite rädd och glad. Nummer ett av alla farhågor var: - Kommer jag att klara av intensiteten med barnen? Som väl är så bestämde jag mig för att fler mogna (övermogna?) erfarna gubbar och tanter behövs som en del av arbetsgrupperna, bland barnen. Jag kan utan överdrift säga att det har redan gett mig så mycket mer, än vad jag såg framför mig. Att mitt självförtroende och egenvärde har varit på en låg nivå, är väl inte konstigt after all tid där man fått höra att man är mer en belastning än en tillgång. Utan att slå sig alltför mycket på bröstet så kan jag säga att redan nu på söndag eftermiddag ser fram emot att gå till jobbet imorgon klockan 13. Tänk vad ett vikariat på 1 månad kan göra.
Det är dock inte utan mycket viljekraft, som jag klarat av de 3 första dagarna på vikariatet. Min kropp värker mycket, men som jag brukar säga till min omgivning: "-Bättre att vara trött och ha ont när man gjort något, än tvärtom". Sen är väl alltid bäst när man inte behöver använda nästan all viljekraft till att orka med att putta undan värk och smärta. Jag är dock, trots värken, så glad över denna chans. Den smittar också av sig på annat. Jag har nu i helgen fixat många goda matlådor, ansat klor och päls på hundarna, tvättat 2 maskiner, skött om blommorna och plockat lite bland gamla papper. Jag har även varit ute en hel del med hundarna. Ju mer positivt som händer, desto lättare att även engagera sig i "vanliga" vardagsgrejer. Jag vill göra mer än vanligt!
Idag fick jag fikabesök av Alfons. Ja, hans matte var också med. Efter en mugg kaffe och en choklad från Ferraro Rocher, så fick hundarna träffas och umgås, dom också. Min hane, Skittles - är ju pappa till Alfons. Dock ska ju alltid hanarna "mäta sina snoppar" vilket gör att det låter lite: (morrrr, viff, yyynkkk, sniiiff, mm). - Tur man kan hundspråket... Mina 3 tikar däremot, är nyfikna på gästhunden, - utan större ljudeffekter.
Detta är ett sätt att gå vidare! Mot framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar