Positivism som vapen.

 Förr så sa jag alltid att man måste kämpa för att se det positiva och ljusa i tillvaron. --> Jodå, jag tycker fortfarande att man ska sträva efter att se det positiva och inte leta efter det som är fel, fult eller tungt, - i onödan. Det sorgliga är att det är så mycket som är mot - så vi får kämpa oerhört hårt och blunda för värk och sjukdom emellanåt för att lyckas vara positiva till livet. Vi vet att om man vill se alla fel - så är det oerhört lätt att se alla brister hos andra och allt som inte är optimalt. Frågan är om man nånsin kan bli lycklig och nöjd med en sådan inställning. Det värsta av allt är i mina ögon de som höjer sina egna saker och sina närstående till skyarna, medan de misskrediterar allt och alla andra. Det finns ju ett talesätt att: Den sjuke önskar endast en sak - att bli frisk. Detta talesätt är bara att instämma i. Vi har gått igenom mer sjukdom och elände än vad man borde ha gjort i vår ålder, men det är nog bara att se som en prövning... Jag är fortfarande glad över att både jag och Helena vill se livet som en möjlighet. Vi vill se det positiva istället för det negativa. Det är dock inte så smidigt att göra när värk och energibrist tar över livet. MEN om vi ger upp vårt försök att vara positiva - Vad har vi då för hopp kvar?

I väntrummet utanför strålningen, Ryhov.

Helena har nu en hög värknivå, efter strålningen förra veckan. Antagligen är fortfarande hennes skelett svullet, runt det strålade området. Jag försöker att mjukmassera loss lite av de mjukdelar i hennes rygg som hon låser, pga sin värk. Hon sover ofta bara nån timme på hela nätter. Sen kan hon istället sova lite på dagarna, men den totala sömntiden per dygn blir ofta ganska så kort. Med stor sannolighet kommer den värsta låsningen att släppa när skelettet sväller av, inom någon/några veckor. Resan dit är dock ingen dans på rosor. Det är idag 13 dagar sedan strålningen.

Det togs biopsi på den nytillkomna metastasen i levern i onsdags. Nu hoppas vi att man kan rikta in ett bra cellgift som biter på hennes cancersort, så den kan bromsas upp effektivt. Att ta en biopsi är ju egentligen en ganska så "smal" sak. MEN med Helenas förutsättningar så blir det lite speciellt... Hon ska vara fastande 4 timmar innan biopsin. Hon fick inte ta extra morfin innan hon skulle ligga blickstill på britsen, med kramp i stora delar av rygg/axlar. Efteråt måste hon ligga stilla pga blödningsrisk. - Dessutom fastande i ytterligare 4 timmar. Detta är knappast det bästa för en diabetes typ II - patient, med MS och metastaser i många delar av kotpelaren och bäcken. - Givetvis så måste man kämpa för att få rätt medicin för att bromsa hennes cancerspridning. - Men det är ibland tuffa undersökningar för att få en fördel i nästa läge. Jag beundrar hennes tålighet och kämpaglöd. Att hon lyckas se det positiva - även i jobbiga lägen, gör att min resa, (vid sidan av henne), blir smidigare.

Liten Julia hos morfar...  4 år idag!

Idag fyller mitt äldsta biologiska barnbarn 4 år. (Grattis Julia!) Pga Corona har vi inte träffats sedan i juni. Det är oerhört surt att vi inte kan träffa barnbarn och barn. Så givetvis hoppas vi på att få vaccin mot corona så vi kan vara lite mer sociala. Nu är det ju så att vi blivit lite "fintade" av hemsjukvården på när vi skulle få vaccinet. Dom skickade ut ett papper att det "snart" skulle vara dags att få vaccin för inskrivna i hemsjukvård och boende på samma adress. Det är nu en månad sen... Helena ringde till hemsjukvården för att fråga om när det var hennes tur. Detta främst för att kunna planera in första dosen mellan cellgiftsperioderna. Hon blev mer eller mindre tillplattad för att hon försökta tränga sig i kön. Nu var det ju inte ett enda ord om att få gå före eller att någon annan borde stå tillbaka för henne - utan bara en rak fråga: - När är det min tur ungefär, så jag kan planera ihop det med cellgiftsbehandlingen. I torsdags blev Helena uppringd av nån chef på hemsjukvården. Hon erbjöds att boka tid då det var hennes tur nu. Jag ringde direkt in och bokade tid enligt direktiven. Tyvärr så får vi ingen återringning, som de själva säger att det ska. Det har varit tyst i telefonen både torsdag och fredag. Så jag får väl ringa varje dag och stöta på. Vi hoppas på att kunna få vaccin så det lilla liv vi ändå kan ha inte inskränks mer än nödvändigt.

Dagens fundering! Då jag och Helena lever mer inskränkt än någonsin så tittas det ganska så friskt på reseprogram och "husletar-program". När Britter letar nytt hus så är sovrummets höjd så viktig. - Varför? - Vad gör Britterna med den höga sovrumshöjden? - De är ofta helt ok med trånga utrymmen - även i sovavdelningen men vill ha höjd på minst 3 meter i sovrummet... Nästa reflektion gäller Amerikanare. När de ser ett sovrum så är det viktigaste utsikten i landskapet utanför, inte rummet i sig. De vill även ha mycket ljusinsläpp. Nu kan jag väl erkänna att både jag och Helena utan att säga för mycket, har gjort annat än att syna landskapet från sovrummet. Vi har ju trots allt 7 barn, allt som allt... Så vi har faktiskt, både myst och sovit.

Att leva i nu:et...

 Att bli tagen på sängen, kan innebära så mycket. Givetvis den sexuella betydelsen, men tyvärr är det inte det jag svamlar om idag. Inte heller är det något nytt, oväntat som händer i ens liv. Nä, jag tänker på hur en väntad förändring kan slå så jä-la hårt. Vi har ju sedan 3 juli 2018 vetat att Helenas cancer avsevärt kommer att förkorta vår gemensamma tid. Jobbigt - JA. Möjligt att förändra - NEJ. Det jag har oerhört svårt att förstå är varför jag invaggat mig i en falsk tro på att bromsmedicinerna skulle fungera över så mycket längre tid. Är det självbedrägeri och hoppfullhet som gömmer nu:et? Jag tycker inte att jag har stoppat huvudet i sanden, men hur bedömmer man det hos sig själv? - Det är ju mer än en sak som snurrar där inne i hjärnsubstansen. Faktum ligger på bordet - Det sprider sig och nu nåste det till andra mediciner för att söka stoppa den oönskade spridningen/tillväxten.

Camilla Bergmans härliga figurer och budskap

- stämmer alltför väl med verkligheten.

På onsdag ska Helena ta biopsi på metastasen i levern. Det blir "bara" över dagen som hon behöver ligga inne på onkologen, Ryhov i Jönköping. Resultaten av denna biopsi styr sedan vilket cellgift hon ska få. - Med start redan nästa vecka. Så detta är ju helt i linje med "förnuftsmässig" behandling. Ändå så känns alla saker som hänt senaste månaden som STORA steg och dessutom ibland, steg i fel riktning. Givetvis så var ju strålningen förra måndagen viktig så hennes värk minskar. Tyvärr så svullnade hon mycket i kroppen, runt om strålningspunkten, denna gång. Än har inte värken släppt speciellt mycket, men bara svullnaden ger med sig så hoppas vi på bättre dagar. Det gick inte att hitta det ställe som värker intensivt i bäckenet på Helena - så man strålade bara revbensbågen där hon haft en väldigt hög värknivå. Jag har ju skrivit ner en form av dagboksanteckning för varje dag sedan vi fick cancerbeskedet. Så här långt är det 68 tätskrivna sidor. Där står vad som tagits för kontakter, vårdinrättning samt en bedömning av värknivån, dag för dag. Utan att ta i så kan jag säga att de siffror som värknivån haft den sista månaden är unika. Helena har fått öka morfinet ytterligare. Då ska också tilläggas att hon, när vi träffades, knappt ville ta en panodil mot huvudvärk, - ens vid något enstaka tillfälle. Nu ligger en remiss hos smärtenheten på Ryhov, så hon kan få en mer anpassad medicinering. To be continued...

Givetvis så är det ju inte en sak i taget --> Fredagen den 22/1 så blev det både MR och planering av strålningen samt käkkirurgen och inspektion av en ny inflammation i Helenas underkäke. På måndagen 25/1, så blev det åter igen dubbelbesök. Käkkirurgen opererade ut en tand och onkologens strålningsavdelning strålade hennes revbensbåge. Jag är väldigt glad över att Helena är en fighter, som vägrar att ge upp i förtid. Hon är tapper som få och självömkan finns inte. Fortfarande så bryr hon sig mer om andra än sig själv. Dock så tär ju sjukdomen på henne. Det märks väl att ju högre värk - desto mindre ork/kraft. Vilket är ganska så givet men på senare tid så märks hennes energibegränsningar allt mer tydligt. 

För att orka med de tunga dagarna som ibland kommer, så har vi lite planer:

• En vår/försommarresa till Österlen. Över dagen eller ev med en övernattning.
• En resa till sonen Stefan m fru Linda i Falkenberg.
• Först av allt så blir det nog valpar i vår kennel. Alvina har böjat få lite mage, så...

I förrgår så hade vi 15 minus - 

t o m ett gammalt spindelnät frös.

Peters hemgjorda köttsoppa håller

kylan ur kroppen.

Jag klippte håret på mig själv igår. - Det gick 

så-där... Mina axlar orkade inte klart så jag ser nu 

ut som Nion i "Snow white and the huntsman".

Omställning.

 Nu har Helena fått stråla revbensbågen som ill-värkte. Ännu har det inte haft full verkan. Antagligen har det svullnat efter strålningen då hon känner mindre just på den ömma punkten, än tidigare, - men mer på runtom-liggande områden. Det är ganska så vanligt att det uppstår svullnader efter strålning med hög intensitet. Den metastas som värker i höften/bäckenet hittade de inte. Frågan är om det istället är MS - påverkan? Som väl är så är denna värk, mindre intensiv än revbensvärken.

Hennes ömmande tand är bort-opererad. Det behövdes "bara" ta ut en fuling, denna omgången. Vi hoppas att det stannar vid det. Hon går fortsatt på penicillin för inflammationen i käkbenet. Hon ska få tandprotes, när de ser att käkbensnekrosen inte blossar upp, igen. 

Nästa vecka blir jobbig för Helena. Vi börjar med prover på måndag för Helena, (inte så värst jobbigt). Sen ska jag till läkaren för årlig besiktning av den utslitna kroppen. På onsdag ska Helena läggas in tidigt på dagavdelningen på onkologen för en leverbiopsi. Det blir både röntgen, och lokalbedövning då man sticker in ett "rör" genom kroppen och in i levern för att ta ett prov som visar exakt vilken sorts cancer hon har nu (efter 2½ år). Det är inte ovanligt att cancern ombildas/förändras över tid. Så egentligen är det superbra att man testar så hon kan få rätt motmedicin. - Sen är ju (tyvärr) Helena så påläst att hon vet att levern är väldigt blodrik. Vi har ju sagt internt i hemmet att "- Va skönt att det inte är nån cancer i blodrika organ". - Nu är det ett faktum. Givetvis har vi vetat om att dagen då bromsmedicinen slutar verka: - Då kommer det att fortsätta spridas. Sen trodde inte jag att det skulle gå på inre organ, ännu... 

Näst-nästa vecka är det dags för första cellgifterna. Nu har ju Helena ätit en form av bromsmedicin innan, som påminner lite om cellgifter (Ibrance + Letrozol). Men nu är det dags för "the real deal"... Jag vet inte varför jag känner ett sådant motstånd mot bara ordet: cellgifter. Ordet cancer, (som många inte vill ta i sin mun) har jag vant mig vid. Bromsmedicin mot spridd cancer - inget problem att säga.  Kommer jag att hinna vänja mig vid ordet cellgift innan de slutar verka? 

Vi glädjs åt att få äta lite husmanskost iaf. När det tar emot i livet så måste man ju glädja själen på konstgjort sätt. Mitt sätt har blivit mat, (det syns på mig, också). Jag skulle nog inte bara ha blivit en sjukskriven, utsliten gubbjävel - utan kanske kock istället?

Regnbågsfile, mos, stuvad spenat och citron/dillsås.

Fläskschnitzel med grillad pak choi, 

rostade morötter och beasås

Fläskkotlett, sås med grönisar och stekt potatis

Ris, korvstroganoff och lättbrynt blomkål.

Om allt går som väntat så kommer vi att få en kull valpar inom en månad. Det är vår egenuppfödda Alvina som varit ute och "slarvat" med Skittles. Alvina visar gärna magen för mig men det är för tidigt att säga säkert att det finns valpar där inne. 

Hon försökte gömma sig - Tji fick hon...

Idag har vi fått riktigt vinterväder - över 20 cm snö. I måndags hade vi minus 10 grader, kl 8 på morgonen. Förra veckan töade det bort en hel del. I morse när vi vaknade, så stod en bil parkerad på uppfarten och nån skottade bort jättevallen. Det var yngste sonen Johan som tänkte på oss - före jobbet. Tack Johan! Nu har jag varit ute 2 ggr och rensat upp det som Kung Bore tvingat på oss. Det ser inte bättre ut än att det får bli ytterligare en runda innan sömnen kommer.       

½ - färdig...

Snö på Småländska höglandet.

Strålande tider!

Vissa saker repriseras. Annat är nytt men ändå väntat. Nä, nu pratar jag inte om att tomten kommer och gör alla barn glada på jul. Även oönskade saker upprepar sig. - De må vara hur effektiva som helst, - det är ändå ett skit att behöva. Just nu är det lite kaos i våra liv. Vi tar det ändå så lugnt som man möjligen kan. Men tro mig: - Det är mycket nu...

• Helena har blivit strålad 2 gånger tidigare.
• Hon har genomgått två olika bromsbehandlingar, tidigare.
• Hon har bekräftad käkbensnekros, orsakad av skelettstärkande medicin.

Plötsligt så tar allt ett bamsestort steg framåt. Helenas metastaser har ökat i antal och de gamla i omfattning - Det växer till sig! Även i levern har det nu upptäckts metastas. Hon har dessutom HÖG smärtnivå i underkäken. Hon har ju tidigare behandlats för käkbensnekros, nu har hon en ny inflammation i käken. Hon har nu penicillin mot inflammationen över helgen - På måndag kl 09.00 ska hon opereras. Minst en tand måste dras ut för att komma åt...

Idag har vi varit på strålningsavdelningen på Ryhov, Jönköping. Snyggaste avdelningen med akvarie i väntrum, avslappnande tavlor, mm. Man har satsat på en lugnande inredning här. Vi träffade strålningsläkaren som visade och förklarade planerna. Då Helenas cancer aldrig kan "läkas ut", utan är konstant, livet ut, så strålar man skelettet 1 gång med hög intensitet för att bränna sönder metastaserna så värken minskar för patienten. Man kan som mest stråla 2 gånger på samma ställe - Sen får klienten stå ut med metastasvärken. Det är en olycklig sammanslutning av ett flertal metastaser som alla har växt - Nu är de tillsammans starka/stora nog att pressa på nerver i intill-liggande muskler. Det ger sig mest till känna via revbenen, på vänster sida in mot övre delen av magen. I höjd med mjälten. Detta ger en djävulsk värk. Helena har även ett område ner mot svanskotan som ev ska strålas. Idag tog man en ny datatomografi med påtejpade ståltrådar på de ställen man anser vara värst. Man brukar tatuera in tre prickar - för att kunna rikta in strålningen så exakt som möjligt. - Nu slapp Helena det för hennes gamla prickar syntes väl ännu. Nu är det "bara" en helg att härda ut - Sen blir det strålning kl 13.00 på måndag. Idag var det direkt efter onkologens strålningsavdelning var det dags för besök hos käkkirurgen. - Nu sover Helena.

Ett vackert akvarie skiljer korridor och väntrum åt.

Snart ska även en biopsi tas i metastasen i levern, för att påvisa om hennes cancer är likadan nu som när den knackade på dörren juli 2018. Detta är viktigt för att använda "rätt" cellgift mot tillväxt. Detta blir den tredje bromsmedicinen som vi testar. Nu är det bara att hoppas, be och hålla tummar och tår att den fungerar på Helena och orkar bromsa spridningen.

När vi startade denna blogg så kom bloggnamnet från denna dikt som Helena skrev efter en av de tidigare strålningarna: Helenas första inlägg i denna blogg.  Så dagen som är idag, ger både lite deja vu, samt en dos med värk, trötthet och otillräcklighet (för mig). Helena är slak och trött samt bär på en enorm värk. Jag lider väl mest av att vara så förbannat otillräcklig. - Jag vill ju avlasta hennes smärta. Hjälpa henne att orka med alla "törnen på vägen". Jag intalade mig i juli 2018 att jag skulle behöva vara stark och hjälpa Helena i nåt halvår, innan det var slut. Jobbigt - men sant. Det var faktiskt så det såg ut... Nu är jag väldigt glad över att vi fått så mycket mer tid, men när man - som idag - får tillbakablickar och känner att man står på nästan samma ställe - men med sämre förutsättningar. - Då blir det tungt... 

Nytt vägskäl.

   Ibland tar det emot... Sista veckan har varit tung. Den 12´e januari var vi på kvartals-röntgen av Helenas skelett och organ. Vi såg redan kvällen efter att de hittat fler metastaser i hennes skelett i både bäcken och rygg. En del av de gamla metastaserna hade också växt till sig ytterligare. Det som var värst var egentligen att hon även fått en misstänkt metastas i ena hörnet av levern. Så bevisen hopar sig: - Denna bromsmedicin fungerar inte längre... Så nu har det varit funderingar och sökande av uppgifter på internet om just denna progress som hennes cancer nu tagit, sista veckan. 

Lite vardagsfest är inte fel.

Idag var vi hos onkologen på Ryhov, Jönköping. Trots att cancern spridit sig vidare så känns det ganska så ok, då vi har en handlingsplan som känns trygg. Helena ska nu behandlas enligt följande:

• En biopsi på metastasen i levern (om man kan nå dit pga revben), detta visar om cancern muterat.
• Strålning av skelett, på bäcken vänster sida, samt strålning av bröstrygg mot vänster sida.
• Cellgifter i tablettform - Om inte biopsin visar något oväntat.

Vi har en fortsatt förhoppning att få mer tid. Även om cancern bromsar oss, och sätter käppar i hjulet för oss. - Så har vi inte gett upp. Det är idag, dag 931 sedan vi fick cancerbeskedet. Vi fortsätter framåt, så länge vi kan och det är värt det. Jag glädjs idag över att vi kommit så här långt, på resan. När vi fick beskedet så var ett halvår en utopi... - Nu har vi passerat 2½ år! Det låter säkert hemskt i vissas öron eller ögon om man läser detta, att jag hyllar vår cancerresa. Givetvis hade vi mycket hellre gjort en resa UTAN cancern som följeslagare men ändå. - Livet kan levas, en dag i taget - med en pallitiv sjukdom. Vi kan inte planera så långt i förväg, vi kan inte alltid åka när vi tänkt. Men vi kan göra mer än bara sitta och förbanna vår lott, här i livet.

Mot framtiden?

 

Plötsligt när man träffar någon som man sällan möter - så inser man ibland vilken bild de har av vårt liv. Alla har ju någon form av uppfattning av hur andra har det och hur de lever sina liv. För mig har det några gånger sista veckan blivit tydligt hur andra ser på oss. Just nu så träffade deras bilder av oss, så att jag konstaterar att vi är oerhört flexibla som personer. Hur skulle vi ha klarat av att fungera utan vår flexibilitet och acceptans? De berg-å-dalbanor som vi tvingats att åka, sista åren, är inte små…

Upp - Ner - Hit - Dit. Vägen är inte alltid rak.

Igår så var det en intensiv dag för Helena. Det var “den STORA undersökningsdagen” inför nästa avstämning. Start kl 13,40 med provtagning av cancermarkörer, blodvärden och njur- och levervärden. 13,55 MR Höft och rygg (kotpelare). Efter ca 60 minuter av statiskt liggande i maskinen är Helena stel och helt slut då kramp tagit över henne. Hon kan nästan inte flytta ner armarna hon haft över huvudet, till sidorna igen… Direkt efter detta ska hon starta att dricka kontrastmedel inför CT-undersökningen. Hon ska dricka under 2 timmar. Det jobbiga är att hon skulle behöva avlasta sin kropp efter MR - Istället så tvingas vi leta efter folktomma utrymmen på sjukhuset / åka en runda med Chryslern. Sen är det dags för CT-undersökningen som är snabb men känsligt jobbig för Helena då hon känner av när de sprutar i kontrast i blodådrorna under undersökningen. Om de sprutar i snabbt så “flashar” det till för henne så hon får hjärtklappning och blir väldigt kallsvettig. Nu funkade det bra igår, som väl är. Vi kom hem igen vid ca 18.30. Idag är det “dagen efter” så nu är det vila och göra inget - som gäller.

Lite vinterlandskap passerades på väg mot Eksjö.

Redan imorgon torsdag ska vi till vårdcentralen och ta Faslodexsprutor i hennes skinkor. Eller vi och vi. Jag är transportör och Helena får ligga på britsen. Sen är det väntan på att få besked på om metastaserna håller sig hyfsat still och inte växer eller sprider sig mer. Tyvärr så har Helena haft mer värk än normalt sista månaderna. Så en viss oro finns ju inför denna bedömning. Nu får vi vänta till den 20´e januari för besked. Egentligen är det ju helt sjukt att leva livet i kvartal år efter år. Vi har ju dock inget val. 

Något positivt också. På fredag morgon ska jag prova ut en C-PAP. En liten maskin som gör att jag får syre när min andning gör uppehåll, på nätterna. Just nu har jag så mycket andningsuppehåll att Helena knappt kan sova på nätterna. - Så för min sömn och hennes möjlighet att koppla av hoppas vi att denna lilla maskin ska få oss att kunna stänga ner lite oro på nätterna iaf…

En annan sak som är MYCKET positiv är att Helena har erbjudits att ta vaccin mot Corona. Det är via hemsjukvården som hon kan få detta. Nu vill vi ju “bara” att jag också får vaccin. Sen kanske vår nya vardag börjar. Som vi längtar efter att kunna träffa barn och barnbarn. Sen kanske jag kan få en ny chans till arbetsträning också. 

Nytt år - Nya möjligheter.

 Sammanfattning 2020. Antal inlägg i, Ett-fönster-mot-himlen-bloggen: 35. Antal inlägg i, Geishamors Kennel: 47 st. Antal nya barnbarn under 2020: 1, (Jonatan, min dotter Anna, som fick sitt andra barn). Antal nya hundar: - Inga i flocken men Fiorella fick sin första kull.

Nu är det bekräftat.  

- Jag har tomtar på loftet!

För första gången någonsin ska jag publicera samma skrivning både på kennelbloggen och på "att leva med cancer"-bloggen. 

Vårt 2020 började med att jag (Peter) började arbetsträna på coop i byn. - Oerhört nyttigt att bryta isoleringen från arbetslivet, som en lång sjukskrivning innebär. Tyvärr blev jag hemförlovad pga covid-19. Försäkringskassan vågade inte ha en hjärtsjuk gubbe arbetstränande bland kunderna på coop. Jag ska dock antagligen tillbaka när jag fått vaccin - eller covid-19 smittan är mindre risk att få.

Fikakullen föddes redan 12 januari - 20. 4 små härliga valpar. Mamma är Fiorella och pappa är Skittles. Det var första valparna för dom bägge. 

Fiorella visar brösten för sina 

valpar, men de bara sover...

När covid-19 eller corona, som det även kallas, bröt ut blev det ganska så omgående ett tryck efter valpar på marknaden. - Folk var mer hemma och insåg antagligen att en fyrfotad kompis kunde vara lämpligt att satsa på. Vi valde att vänta med avlandet. Vi var osäkra på hur läget skulle se ut bara någon månad bort, så vi avvaktade. Nu har vi däremot avlat. Alvina och Skittles har fått "vara tillsammans". Hitintills så har de hängt 2 gånger - ev kommer de att få träffas ikväll eller imorgon igen. Om det tar sig så kommer valparna i skiftet februari/mars och är då säljklara i slutet av april - 21.

Helenas hälsa har varit förvånansvärt stabil under året. Det blev lite "fladder" när hennes hormonbromsande medicin slutade fungera och det poppade upp nya metastaser och spreds än mer i hennes skelett. Som väl är så kunde man sätta in en annan medicin (faslodex) om gör att receptorerna (mottagarna) av kvinnligt könshormon - INTE tar emot det. Så från att den gamla hormonbromsande medicinen tagit bort allt kvinnligt könshormon, så är det nu frisläppt - men mottagarna är "spärrade". Hennes värk är hysterisk i vissa omgångar. Hon har nu stående dos på 4 g Panodil /dygn + 60 mg morfin /dygn. När det är riktigt illa så har vi ytterligare "snabb"-morfin att sätta in tillfälligt. Antagligen måste vi redan i jan -21 öka depå-morfinet. Helenas tänder har under året försämrats kraftigt, pga att hon fick skelettstärkande medicin under ett drygt år. Denna har gett henne inte bara starkare skelett - utan även käkbensnekros. Man har pga detta fått dra ut många av hennes tänder - som egentligen var friska men benet under är sjukt... Januari -21 är det åter dags att stämma av med MR hur utbredningen ser ut av metastaser och om medicinen fungerar. 

Nu är jag ingen botaniker, men är Helena hos käkkirurgen

och det utanför växer Kärringtand, så...

Under hela december -20 har vi dessutom blivit med en Ragdoll-katt. Det är svärmors som hon pga sjukdom har svårt att kunna ha kvar. Trevligt men inte riktigt vår melodi - då Helena är allergisk. - Om hon håller katten borta från ansiktet så funkar det hyfsat, men är hyfsat nog?

Idag är det dag 912 sedan vi fick beskedet att Helena hade fullt av metastaser i ryggen. Att hon hade spridd bröstcancer upptäcktes först 1½ månad senare - Just på hennes 54-årsdag. Inte nog med att man får första kallelsen någonsin till Onkologmottagningen på Ryhov, Jönköping på sin födelsedag. Budskapet är: "- Du har spridd, obotlig cancer och går från och med idag på palliativ vård. Det går inte att göra annat än att försöka fördröja förloppet". 

Jag (Peter) har gått 2 kurser med Skittles under vår och tidig höst. Först gick vi en "unghundskurs" och sen blev det en "aktiveringskurs". Skillnaden på hund efter lite kursande är enorm. Han tyr sig mycket mer till mig och är mycket mer stabil efter dessa kurser. Gå kurs! - Ok, - Skaffa en hund först. - Gå sen kurs...

Flocken testar det nya trädäcket. Det verkar vara ok.

Vi flyttade Helenas mamma till en seniorlägenhet i byn, från att hon tidigare bott på andra våningen i en vanlig 2´a. Barnen Johan, Stefan och Ida med respektive bar och slet en hel dag - Sen var hennes möbler och saker åter under tak. 

Vår första hund efter att vi slagit ihop våra familjer - Atreyu, en portugisisk vattenhund, somnade in i juli. Han var startskottet för vårt gemensamma hundintresse. Både jag och Helena har ju tidigare haft hundar men just första gemensamma hunden är lite speciell. Han blev 13 år.

Atreyu - Bästa hane i freestyle-klippning på Rasspecialen-2009.

I augusti så rymde jag och Helena iväg på spa. - Denna gång blev det Hooks herrgård i närbelägna Hok, som gästades. Vi fick presentkort av Helenas barn i julklapp, och "redan" i augusti utnyttjade vi det...

Spa-klädsel, superweekend på Hooks Herrgård.

Skittles blev pappa till en kull den 23/12-20. Det är Alvinas syster Fanny (Geishamors Prinsessan Tuvstarr) som fått valpar. Det är Niperix kennel i Västerås, (Ann-Britt Götesson). 

Hur framtiden ser ut för oss är svår att sia om. Dock vet vi att vi måste utnyttja de möjligheter vi får. Vad som än händer så ska vi i backspegeln se att vi iaf försökte. Jag brukade säga att "-man inte ska dö nyfiken". Nu har jag reviderat detta efter alla våra "resor" med sjukdomar "- Man ska försöka göra det mesta och bästa av varje dag". 

Med hundarna siktar vi nu på en liten kull i slutet februari/början på mars. I övrigt så finns inget bestämt i nuläget. Om ork och ekonomi tillåter så kommer jag nog att gå kurs i år igen, med någon av hundarna. Våra Chinese Crested fryser för mycket för att kursa på vintern/sen-hösten. Så lite vårsol, sommarvärme och grönt gräs - Då är vi på gång igen.

Ett riktigt gott nytt år från oss

Vi.