Plötsligt när man träffar någon som man sällan möter - så inser man ibland vilken bild de har av vårt liv. Alla har ju någon form av uppfattning av hur andra har det och hur de lever sina liv. För mig har det några gånger sista veckan blivit tydligt hur andra ser på oss. Just nu så träffade deras bilder av oss, så att jag konstaterar att vi är oerhört flexibla som personer. Hur skulle vi ha klarat av att fungera utan vår flexibilitet och acceptans? De berg-å-dalbanor som vi tvingats att åka, sista åren, är inte små…
Igår så var det en intensiv dag för Helena. Det var “den STORA undersökningsdagen” inför nästa avstämning. Start kl 13,40 med provtagning av cancermarkörer, blodvärden och njur- och levervärden. 13,55 MR Höft och rygg (kotpelare). Efter ca 60 minuter av statiskt liggande i maskinen är Helena stel och helt slut då kramp tagit över henne. Hon kan nästan inte flytta ner armarna hon haft över huvudet, till sidorna igen… Direkt efter detta ska hon starta att dricka kontrastmedel inför CT-undersökningen. Hon ska dricka under 2 timmar. Det jobbiga är att hon skulle behöva avlasta sin kropp efter MR - Istället så tvingas vi leta efter folktomma utrymmen på sjukhuset / åka en runda med Chryslern. Sen är det dags för CT-undersökningen som är snabb men känsligt jobbig för Helena då hon känner av när de sprutar i kontrast i blodådrorna under undersökningen. Om de sprutar i snabbt så “flashar” det till för henne så hon får hjärtklappning och blir väldigt kallsvettig. Nu funkade det bra igår, som väl är. Vi kom hem igen vid ca 18.30. Idag är det “dagen efter” så nu är det vila och göra inget - som gäller.
Redan imorgon torsdag ska vi till vårdcentralen och ta Faslodexsprutor i hennes skinkor. Eller vi och vi. Jag är transportör och Helena får ligga på britsen. Sen är det väntan på att få besked på om metastaserna håller sig hyfsat still och inte växer eller sprider sig mer. Tyvärr så har Helena haft mer värk än normalt sista månaderna. Så en viss oro finns ju inför denna bedömning. Nu får vi vänta till den 20´e januari för besked. Egentligen är det ju helt sjukt att leva livet i kvartal år efter år. Vi har ju dock inget val.
Något positivt också. På fredag morgon ska jag prova ut en C-PAP. En liten maskin som gör att jag får syre när min andning gör uppehåll, på nätterna. Just nu har jag så mycket andningsuppehåll att Helena knappt kan sova på nätterna. - Så för min sömn och hennes möjlighet att koppla av hoppas vi att denna lilla maskin ska få oss att kunna stänga ner lite oro på nätterna iaf…
En annan sak som är MYCKET positiv är att Helena har erbjudits att ta vaccin mot Corona. Det är via hemsjukvården som hon kan få detta. Nu vill vi ju “bara” att jag också får vaccin. Sen kanske vår nya vardag börjar. Som vi längtar efter att kunna träffa barn och barnbarn. Sen kanske jag kan få en ny chans till arbetsträning också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar