Nu har Helena fått stråla revbensbågen som ill-värkte. Ännu har det inte haft full verkan. Antagligen har det svullnat efter strålningen då hon känner mindre just på den ömma punkten, än tidigare, - men mer på runtom-liggande områden. Det är ganska så vanligt att det uppstår svullnader efter strålning med hög intensitet. Den metastas som värker i höften/bäckenet hittade de inte. Frågan är om det istället är MS - påverkan? Som väl är så är denna värk, mindre intensiv än revbensvärken.
Hennes ömmande tand är bort-opererad. Det behövdes "bara" ta ut en fuling, denna omgången. Vi hoppas att det stannar vid det. Hon går fortsatt på penicillin för inflammationen i käkbenet. Hon ska få tandprotes, när de ser att käkbensnekrosen inte blossar upp, igen.
Nästa vecka blir jobbig för Helena. Vi börjar med prover på måndag för Helena, (inte så värst jobbigt). Sen ska jag till läkaren för årlig besiktning av den utslitna kroppen. På onsdag ska Helena läggas in tidigt på dagavdelningen på onkologen för en leverbiopsi. Det blir både röntgen, och lokalbedövning då man sticker in ett "rör" genom kroppen och in i levern för att ta ett prov som visar exakt vilken sorts cancer hon har nu (efter 2½ år). Det är inte ovanligt att cancern ombildas/förändras över tid. Så egentligen är det superbra att man testar så hon kan få rätt motmedicin. - Sen är ju (tyvärr) Helena så påläst att hon vet att levern är väldigt blodrik. Vi har ju sagt internt i hemmet att "- Va skönt att det inte är nån cancer i blodrika organ". - Nu är det ett faktum. Givetvis har vi vetat om att dagen då bromsmedicinen slutar verka: - Då kommer det att fortsätta spridas. Sen trodde inte jag att det skulle gå på inre organ, ännu...
Näst-nästa vecka är det dags för första cellgifterna. Nu har ju Helena ätit en form av bromsmedicin innan, som påminner lite om cellgifter (Ibrance + Letrozol). Men nu är det dags för "the real deal"... Jag vet inte varför jag känner ett sådant motstånd mot bara ordet: cellgifter. Ordet cancer, (som många inte vill ta i sin mun) har jag vant mig vid. Bromsmedicin mot spridd cancer - inget problem att säga. Kommer jag att hinna vänja mig vid ordet cellgift innan de slutar verka?
Vi glädjs åt att få äta lite husmanskost iaf. När det tar emot i livet så måste man ju glädja själen på konstgjort sätt. Mitt sätt har blivit mat, (det syns på mig, också). Jag skulle nog inte bara ha blivit en sjukskriven, utsliten gubbjävel - utan kanske kock istället?
Om allt går som väntat så kommer vi att få en kull valpar inom en månad. Det är vår egenuppfödda Alvina som varit ute och "slarvat" med Skittles. Alvina visar gärna magen för mig men det är för tidigt att säga säkert att det finns valpar där inne.
Idag har vi fått riktigt vinterväder - över 20 cm snö. I måndags hade vi minus 10 grader, kl 8 på morgonen. Förra veckan töade det bort en hel del. I morse när vi vaknade, så stod en bil parkerad på uppfarten och nån skottade bort jättevallen. Det var yngste sonen Johan som tänkte på oss - före jobbet. Tack Johan! Nu har jag varit ute 2 ggr och rensat upp det som Kung Bore tvingat på oss. Det ser inte bättre ut än att det får bli ytterligare en runda innan sömnen kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar