Hej, hopp!👋

Som ni kanske förstår är det Helena som tittar in i bloggen en sväng. Detta är Peters och mitt nya, gemensamma cyberhem nu. Jag har tidigare bloggat som Tant de Lux och där har Peter gästskrivit då och då som Gubben de Lux. Men syftet när jag startade Tant de Lux för några år sedan känns inte särskilt aktuellt i nuläget. Att raljera om åldersnoja och om livet som 50+ känns ganska oviktigt sedan cancern knackade på dörren. Dessutom skriver jag inte så ofta längre, medan Peter skriver ofta, mycket och långt. Någon närmare presentation av mig/oss behöver jag knappast göra, då Peter redan gjort det. Däremot vill jag gärna dela med mig av texten jag skrev för ett par månader sedan som inspirerat till namnet på denna blogg:

Ett fönster mot himlen

Britsen är hård och kall. Men jag svettas så att håret blir alldeles blött mot den skålformade huvudstödet. De ger mig en en gummiring att hålla i över bröstet för att armarna ska vara stilla under behandlingen. Är spänd och orolig och håller fast i min ring som om den vore en livboj. Egentligen är jag inte så orolig för behandlingen i sig, den är snabb och smärtfri. Men något kan ju går fel. Och tänkbara efterverkningar är skrämmande. Gammastrålarna förstör inte bara cancercellerna, utan även de friska cellerna runt omkring. De friska cellerna hämtar sig oftast snabbt, säger de. Men ändå…

Denna gång ska strålarna skjutas genom nedre delen av magsäcken och tarmarna för att nå sitt mål. Illamående, kräkningar och diarré är att räkna med om ett par timmar. Eller inte - om jag har tur. Förra gången hade jag tur. Jag slapp biverkningar helt, den smärtlindrande effekten var snabb och håller fortfarande i sig. Jag vet att strålarna inte kan bota mig, utan endast lindra smärtan från mitt skelett som har alltför många metastaser. I bästa fall. Strålarna ska skjutas med millimeterprecision från fyra håll med paus för röntgenbilder där emellan. Tre nya små, svarta tatueringar har jag fått för att de ska kunna sikta rätt. Fyra kotor i nedre rygg och så höftkammen och leden på höger sida är målet.

I taket ovanför britsen finns en vacker, bakbelyst bild av trädtoppar och en klarblå sky. Som ett fönster mot himlen. Tanken är säkert att den vackra bilden ska ha en avslappnande effekt på patienten. Men när de stora armarna med röntgenapparaten och strålningskanonen börjar röra sig över mig så sluter jag mina ögon. I mitt inre ser jag hur fönstret mot himlen står på glänt. “Snart kommer fönstret att öppnas för mig och jag kommer att sväva mot himlen som en svala”, tänker jag. Men när allt är klart och jag öppnar mina ögon så ser jag att fönstret fortfarande är stängt. Hoppet spirar igen. Jag kommer förmodligen att få mer värk då metastaserna sväller innan jag kan hoppas på att det blir bättre. Och kanske kommer jag att må risigt i magen ett par dagar. Men det är det värt! Om jag bara slipper lite av denna värk som äter min energi och livskraft. Jag vill leva - inte bara överleva - tills fönstret mot himlen öppnar sig för mig!


Tillägg: Nu har det gått c:a 2 månader sedan denna strålning i smärtlindringssyfte och jag har betydligt mindre värk i de delar av rygg och bäcken som strålades då - Tack och lov! Och nyss tjuvläste jag i journalen att MR- och skiktröntgen i förra veckan tyder på att bromsmedicinen fortfarande fungerar. Är oerhört lättad och tacksam!

/ HD