- Förbanna världens olyckor och sjukdomar. error
- Starta en ny gemensam blogg.
Ett fönster mot himlen.
Vi har tidigare skrivit i ett flertal bloggar men nu känns det som om grundideérna med de gamla bloggarna blivit lite fel. Idag handlar vårt liv om hur vi tacklar Helenas cancer samt våra glädjeämnen: 7 kidz, 5 barnbarn (+ 1 på jäsning) och 5 Chinese Crested Dogs (Geishamors Kennel). Denna blogg kommer vi bägga att skriva i. Jag börjar idag och är Helena snäll så får hon kanske skriva något litet sen också...
Lite historik: Helena och jag (Peter), träffades våren 2006. Gifte oss 3 november 2006. Vi har totalt 7 barn, som är födda mellan 1988 - 1995. När barnen flyttade ut så blev det väldigt tyst i huset så vi handlade upp en flock med Chinese Crested Dogs. Vi har innan småhundarna, även haft uppfödning på Portugisisk Vattenhund. Jag vill inte fokusera på sjukdom och motigheter - men kommer ändå att beskriva dom här och nu, för att ni som läser ska få förståelse för våra förutsättningarna.
Helena har levt med MS i 20 års tid och autoimmuna sjukdomar under lång tid, ofta med stora känselbortfall och inflamationer i skovliknande perioder. 1½ år med Diabetes (justeras med sprutor). 1 år med spridd Bröstcancer (icke opererbar) som än så länge bromsas med hormonbromsande medicin, (östrogenhämmare).
Peter har haft 2 stora Hjärtinfarkter och har ett flertal stentar inopererade i hjärtat. Diskbråck med steloperation av 3 kotor i ländrygg. Giftstruma med bortoperation av sköldkörtel. Bortoperation av Bisköldkörtlar. Artros i knän. Fibromyalgi och Myofaciellt smärttillstånd. Feminin skäggväxt är också ett stort handikapp.
Helena och Peter 2019
Nu har jag gnällt färdigt och ska istället försöka beskriva hur jag fungerar och tänker som närstående till en dödsdömd partner. Vilka tankar far genom mitt huvud och varför? Jag vill i denna blogg skriva av mig för att sätta ord på det jag själv upplever och reflekterar över. Främst för att jag själv mår så mycket bättre när jag "skriver av mig" - men även för att det någonstans kan finnas någon som hittar styrka att orka ännu lite mer med hjälp av mina ord.
Nummer ett för mig är att det är VÅR gemensamma cancerresa. Det är inte bara hennes. Vi är drabbade och även om det är hon som behandlas, bär på tumören har metastaser i överflöd och är den som kommer att dö i förtid - så innebär det inte att hon är ensam om detta. Min frus cancer berör mig på så många sätt att jag bestämt hävdar att vi är drabbade. Jämför gärna med när en kvinna blir havande - Hon bär familjens nästa medlem. Nu är det motsatsen, en av familjens centralgestalter ska lämna oss andra i förtid - givetvis är vi med så nära vi nånsin kan.
Det finns två brännhål i innertaket på vår Chrysler. Det första gjorde Helena med en cigg när vi åkte från distriktsläkaren som meddelat att hon hade multipla ödem *(metastaser) på kotpelare och bäcken den 3/7 2018. Det andra hålet råkade hon bränna nu i onsdags 19/6 2019 efter en jobbig MR och skiktröntgen (totalt 5½ timme), klart det blev en flashback för mig. För ett år sedan var jag ganska säker på att jag skulle få åka ensam i bilen detta året och minnas hur brännhålet kommit till. Vad är väl några cigarettbrända hål i ett innertak i jämförelse med den resan vi åker med den objudna cancern som ressällskap?
När vi fick cancerbeskedet började jag bygga upp styrka för att kunna skydda och stötta Helena på resan. Jag blev nog lite väl beskyddande och överfjollig i läge ett. När jag (med hennes hjälp) lyckades nyansera situationen lite mer så blev jag istället en stöttepelare och fixare i det tysta. Jag är ganska så serviceminded som person redan i grunden. Har bl a levt ensamstående under ett flertal år med barn i hemmet. Sedan Helena och jag gifte oss 2006 så har jag lagat 90-95% av all mat. Hon har istället skött städning och mesta delen av tvätten. Nu efter att cancern flyttade in så är det jag som får göra allt. I ärlighetens namn så är det sällan välstädat överallt då jag prioriterar Helenas hälsa först, sen maten samt att vi har rena kläder så dammet får ibland mer utrymme än brukligt. Frågan är om valet ändå inte är rätt, då livet och födan samt att man kan känna sig ren och hel går före “lite skit” i hörnen och mer skit under soffor…
Resan har redan varit en berg-och-dalbana, då är vi ändå “bara” inne på år ett. Vi har för avsikt att fixa åtminstone några år ytterligare tillsammans. När vi fick beskedet och visste att det var metastaser i stora delar av skelettet så vågade vi inte hoppas på någon längre tid ihop. Så från att ha räknat med ett snabbt förlopp, (min mamma levde bara 6 dagar efter att vi fick beskedet att det var cancer), så är vi idag hoppfulla. Jodå vi vet att det kan vända snabbt och att följdsjukdomar kan slå hårt men vi kan ändå sikta på att få en lång tid ytterligare på vår gemensamma resa.
Tillsammans så länge det går! (och är värt det).
Det finns två brännhål i innertaket på vår Chrysler. Det första gjorde Helena med en cigg när vi åkte från distriktsläkaren som meddelat att hon hade multipla ödem *(metastaser) på kotpelare och bäcken den 3/7 2018. Det andra hålet råkade hon bränna nu i onsdags 19/6 2019 efter en jobbig MR och skiktröntgen (totalt 5½ timme), klart det blev en flashback för mig. För ett år sedan var jag ganska säker på att jag skulle få åka ensam i bilen detta året och minnas hur brännhålet kommit till. Vad är väl några cigarettbrända hål i ett innertak i jämförelse med den resan vi åker med den objudna cancern som ressällskap?
När vi fick cancerbeskedet började jag bygga upp styrka för att kunna skydda och stötta Helena på resan. Jag blev nog lite väl beskyddande och överfjollig i läge ett. När jag (med hennes hjälp) lyckades nyansera situationen lite mer så blev jag istället en stöttepelare och fixare i det tysta. Jag är ganska så serviceminded som person redan i grunden. Har bl a levt ensamstående under ett flertal år med barn i hemmet. Sedan Helena och jag gifte oss 2006 så har jag lagat 90-95% av all mat. Hon har istället skött städning och mesta delen av tvätten. Nu efter att cancern flyttade in så är det jag som får göra allt. I ärlighetens namn så är det sällan välstädat överallt då jag prioriterar Helenas hälsa först, sen maten samt att vi har rena kläder så dammet får ibland mer utrymme än brukligt. Frågan är om valet ändå inte är rätt, då livet och födan samt att man kan känna sig ren och hel går före “lite skit” i hörnen och mer skit under soffor…
Resan har redan varit en berg-och-dalbana, då är vi ändå “bara” inne på år ett. Vi har för avsikt att fixa åtminstone några år ytterligare tillsammans. När vi fick beskedet och visste att det var metastaser i stora delar av skelettet så vågade vi inte hoppas på någon längre tid ihop. Så från att ha räknat med ett snabbt förlopp, (min mamma levde bara 6 dagar efter att vi fick beskedet att det var cancer), så är vi idag hoppfulla. Jodå vi vet att det kan vända snabbt och att följdsjukdomar kan slå hårt men vi kan ändå sikta på att få en lång tid ytterligare på vår gemensamma resa.
Tillsammans så länge det går! (och är värt det).
(PD)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar