Hur länge ska man kämpa?

Som ni med "ögonen på skaft" kanske såg så fanns det en liten ledning in till denna skrift i gårdagens avslut: "-Tillsammans så länge det går! (och är värt det)." Detta är en av de saker som fått min hjärna att koka över av bara teorin. Hur länge är det värt det, att slåss emot sjukdomen alltså? Helena har tydligt markerat (redan i bilen på väg hem efter cancerbeskedet), att hon inte vill bli liggande som ett kolli.

När vi samlade hennes barn och pratade igenom allt, så gav hon mig mandatet att säga stopp - om hon inte kan det själv. Detta är ett oerhört stort ansvar. Hur ska jag kunna veta när det inte är värt insatsen längre? För henne är det inget stort att dö - Hon är inte rädd eller orolig inför döden. Däremot så har hon ångest inför att bli liggande som ett kolli utan att kunna styra tankar, tal eller förmedla sin vilja. Så jag som aldrig tycker att något är försent eller fattar att det inte är lönt att kämpa mer - ska avgöra när kampen är klar, och kasta in handduken. Tack men hallå, fick jag precis mer avancerade uppgifter än jag klarar av?

Helena med sin faster Margareta, maj 2019 

(syster Birgitta vid Birgittaordern i Vadstena).

Tack vare Helenas trygga livssyn så har resan med cancern som ressällskap, gått förvånansvärt smidigt detta första år. Visst har det varit tuffa stunder och oerhört jobbig värk emellanåt, men med tanke på att vi gissade på att kanske få 3 månader efter beskedet, så måste vi väl vara nöjda med ett helt år. Helena har "bara" varit inlagd 1 dygn på vårdavdelning under hela detta år. Vi har lyckats beta av flera av de mål vi har satt upp. Redan när vi försökte smälta all information och få chocken under kontroll efter cancerdomen så uttalade Helena att hon skulle vara väldigt nöjd om hon kunde få fira en jul till hemma.

Nästan samtidigt som vi fick cancerbesked i juli 2018, så fick vi en inbjudan till Helenas sons bröllop. Han och hans gemål ville ha ett riktigt vinterbröllop i januari 2019. För Helena blev det oerhört stort att kunna vara med. Hon inte bara kunde vara med lite utan vi var med under nästan hela festen efteråt också. I och för sig i rullstol och med några pauser - men vi lyckades även med detta mål - betydligt bättre än vi hade vågat hoppas bara några veckor innan.

Nu ville hon även ha ett tredje mål - Att samla barnen på en grillkväll. Sagt och gjort, vi lyckades få ihop 6 av de 7 barnen med respektive, barnbarn och mitt ex på en trevlig "Pingst-grillning". Vi gör sånt här på tok för sällan! Att samla nära och kära tar lite energi att fixa - men ger så oerhört mycket ny energi tillbaka.

Finns det hjärterum och skärterum - så finns det i Forserum... 

Molnen hopade sig så vi åt inomhus.

12 vuxna och 2 barnbarn funkade att få in på övervåningen.

Mina yngsta barnbarn - kusinerna, 

(Annas) Julia 2 år och (Johans) Thore 1år.

Nu har vi ett nytt mål. Inte alls lika roligt, trevligt eller skoj att prata om. Vi måste få till en fungerande toalett på nedervåningen. Efter en vattenskada så fick vi blåsa ur hela den gamla toaletten/tvättstugan. Tyvärr räckte bara försäkringspengarna till vvs och byggmaterial. Sen har det stått i träda och "mognat" - Nu har Helena väldigt svårt att kunna ta sig uppför trappen till toaletten. Så valet är obefintligt - bara att göra. Ju mer kroppen falerar ju mer verkar det snurra i skallen. Det verkar som om hennes huvud har fått en dos extra energi. Hon strålade stora delar av ländrygg och höger bäckenbåge för 2 månader sedan. Nu tror jag att de även måste ha skickat in lite gamma-strålar i hjärnan - för den går på sådant högvarv att jag knappt hinner göra en sak förrän hon har 14 nya idéer på beställning. "to be continued..." 

(PD)