Förr så sa jag alltid att man måste kämpa för att se det positiva och ljusa i tillvaron. --> Jodå, jag tycker fortfarande att man ska sträva efter att se det positiva och inte leta efter det som är fel, fult eller tungt, - i onödan. Det sorgliga är att det är så mycket som är mot - så vi får kämpa oerhört hårt och blunda för värk och sjukdom emellanåt för att lyckas vara positiva till livet. Vi vet att om man vill se alla fel - så är det oerhört lätt att se alla brister hos andra och allt som inte är optimalt. Frågan är om man nånsin kan bli lycklig och nöjd med en sådan inställning. Det värsta av allt är i mina ögon de som höjer sina egna saker och sina närstående till skyarna, medan de misskrediterar allt och alla andra. Det finns ju ett talesätt att: Den sjuke önskar endast en sak - att bli frisk. Detta talesätt är bara att instämma i. Vi har gått igenom mer sjukdom och elände än vad man borde ha gjort i vår ålder, men det är nog bara att se som en prövning... Jag är fortfarande glad över att både jag och Helena vill se livet som en möjlighet. Vi vill se det positiva istället för det negativa. Det är dock inte så smidigt att göra när värk och energibrist tar över livet. MEN om vi ger upp vårt försök att vara positiva - Vad har vi då för hopp kvar?
Helena har nu en hög värknivå, efter strålningen förra veckan. Antagligen är fortfarande hennes skelett svullet, runt det strålade området. Jag försöker att mjukmassera loss lite av de mjukdelar i hennes rygg som hon låser, pga sin värk. Hon sover ofta bara nån timme på hela nätter. Sen kan hon istället sova lite på dagarna, men den totala sömntiden per dygn blir ofta ganska så kort. Med stor sannolighet kommer den värsta låsningen att släppa när skelettet sväller av, inom någon/några veckor. Resan dit är dock ingen dans på rosor. Det är idag 13 dagar sedan strålningen.
Det togs biopsi på den nytillkomna metastasen i levern i onsdags. Nu hoppas vi att man kan rikta in ett bra cellgift som biter på hennes cancersort, så den kan bromsas upp effektivt. Att ta en biopsi är ju egentligen en ganska så "smal" sak. MEN med Helenas förutsättningar så blir det lite speciellt... Hon ska vara fastande 4 timmar innan biopsin. Hon fick inte ta extra morfin innan hon skulle ligga blickstill på britsen, med kramp i stora delar av rygg/axlar. Efteråt måste hon ligga stilla pga blödningsrisk. - Dessutom fastande i ytterligare 4 timmar. Detta är knappast det bästa för en diabetes typ II - patient, med MS och metastaser i många delar av kotpelaren och bäcken. - Givetvis så måste man kämpa för att få rätt medicin för att bromsa hennes cancerspridning. - Men det är ibland tuffa undersökningar för att få en fördel i nästa läge. Jag beundrar hennes tålighet och kämpaglöd. Att hon lyckas se det positiva - även i jobbiga lägen, gör att min resa, (vid sidan av henne), blir smidigare.
Idag fyller mitt äldsta biologiska barnbarn 4 år. (Grattis Julia!) Pga Corona har vi inte träffats sedan i juni. Det är oerhört surt att vi inte kan träffa barnbarn och barn. Så givetvis hoppas vi på att få vaccin mot corona så vi kan vara lite mer sociala. Nu är det ju så att vi blivit lite "fintade" av hemsjukvården på när vi skulle få vaccinet. Dom skickade ut ett papper att det "snart" skulle vara dags att få vaccin för inskrivna i hemsjukvård och boende på samma adress. Det är nu en månad sen... Helena ringde till hemsjukvården för att fråga om när det var hennes tur. Detta främst för att kunna planera in första dosen mellan cellgiftsperioderna. Hon blev mer eller mindre tillplattad för att hon försökta tränga sig i kön. Nu var det ju inte ett enda ord om att få gå före eller att någon annan borde stå tillbaka för henne - utan bara en rak fråga: - När är det min tur ungefär, så jag kan planera ihop det med cellgiftsbehandlingen. I torsdags blev Helena uppringd av nån chef på hemsjukvården. Hon erbjöds att boka tid då det var hennes tur nu. Jag ringde direkt in och bokade tid enligt direktiven. Tyvärr så får vi ingen återringning, som de själva säger att det ska. Det har varit tyst i telefonen både torsdag och fredag. Så jag får väl ringa varje dag och stöta på. Vi hoppas på att kunna få vaccin så det lilla liv vi ändå kan ha inte inskränks mer än nödvändigt.
Dagens fundering! Då jag och Helena lever mer inskränkt än någonsin så tittas det ganska så friskt på reseprogram och "husletar-program". När Britter letar nytt hus så är sovrummets höjd så viktig. - Varför? - Vad gör Britterna med den höga sovrumshöjden? - De är ofta helt ok med trånga utrymmen - även i sovavdelningen men vill ha höjd på minst 3 meter i sovrummet... Nästa reflektion gäller Amerikanare. När de ser ett sovrum så är det viktigaste utsikten i landskapet utanför, inte rummet i sig. De vill även ha mycket ljusinsläpp. Nu kan jag väl erkänna att både jag och Helena utan att säga för mycket, har gjort annat än att syna landskapet från sovrummet. Vi har ju trots allt 7 barn, allt som allt... Så vi har faktiskt, både myst och sovit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar