När man måste säkra det enda ordet i rubriken mot felstavningsprogrammet - Då är man på hal is. Nåväl, dagens reflektion och tankar snurrar runt det som var, det som borde varit och det som faktiskt är. Jag och Helena pratade vid frukosten idag om när vi köpte in vissa möbler till företaget, osv. Efter detta snack stannar ju inte mitt huvud. Det fortsätter att snurra, - som en gammal maskin som får medrotation, av bara farten...
Det hela är lite bisarrt. Vi möttes på internet på en site som hette mötesplatsen.se Det var den tidens nöje att för mig, att sitta och prata med andra vuxna. Inte ragga - för jag var ganska så bränd efter ett tidigare förhållande. Plötsligt så finns det en Dalkulla där som jag inte kan låta bli att skriva lite till. --> Detta är i skiftet jan/feb 2006. På alla hjärtans dag 2006 så får hon en ros av mig med texten "Tänker på dig". Den rosen ledde till mycket! Vi gifte oss i november 2006. Startade upp vårt företag, tillbygge av huset, lite spelningar, mm - Detta med 7 barn och en flock hundar. Livet snurrade fort! Sen kom sjukdomarna i rask följd och dödade den ena saken efter den andra. Idag så är det vi två som är kvar samt möblerna och minnena, från den tid som var. Utan våra nya småhundar så skulle det eka väldigt tomt i vårt rymliga hus.
Jag hade planer på att skriva en bok med titeln vacuum. Den handlar om hur det är att ha alla förutsättningar som finns och behövs - men ändå aldrig bli/vara nöjd. Jag hade skrivit 350 sidor som ligger på en kraschad hårddisk. Efter den kraschen och Helenas oro att jag skulle kunna bli för gnällig i detta ämnet. - Problemet är inte att hon anser detta. - Problemet är ju att hon har helt rätt. - Jag var gnällig och "tyck syn om mig" - mentaliteten är vi bägge så enormt trötta på. Idag så slår det mig att vårt ytterst begränsade liv levs, mångt och mycket i vacuum. 1. Då Helenas cellgifter gör henne oerhört infektionskänslig så måste vi leva mer eller mindre hermetiskt tillslutna. 2. Givetvis så erbjöds Helena vaccin mot Corona dagen efter första cellgifterna var tagna, (vilket inte är bra att kombinera i uppstarten). Så nu kommer vi att fortsätta vandra i och inom hemmet. Tyvärr så har vi aldrig haft minsta tur eller medvind i vårt gemensamma liv. Vi förstår att någon motarbetar oss - Det är ändå ok, vad har vi för val annat än att fortsätta framåt?
Igår var jag hos min samtalsterapeut/kurator. Som jag tidigare sagt så är hon oerhört bra på att läsa in mig. Igår hamnade vi i en frågeställning om var jag står i förhållande till det liv som jag lever/ kunde leva med samma förutsättningar. Hon menar att jag har mycket för stora krav på mig själv. Samtidigt så ser jag nästan bara vad jag själv anser att jag bör göra för andra. - Alltid före vad jag låter Peter få göra, utan dåligt samvete. Så jag blev "ordinerad" att varje dag ge Peter 30 minuter i egentid. Då ska jag göra något för mig och min egen skull. - Har hon läst in mig eller?
Hoppfullhet också! Jodå - plötsligt händer det! Jag flyttade elpianot (till Sanna) som stått i flera år framför ett av fönstren i levnadsrummet. Plötsligt så ser jag möjligheten att på ett enkelt sätt tillfredställa min "Ros", (Helena, alltså)... Hon älskar när det är en sittplats i ett fönster - "En sittbänk i fönstersmygen". Det borde gå att fixa till rätt smidigt nu när pianot inte står och "skymmer" visionen. #roligt_arbete. - to be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar