- Små grodorna, små grodorna är ...

Midsommaraftonen är ju en höjdpunkt, varje år. Förr samlade Helena och jag de barn som ville vara med, hemma i huset och hade trevligt tillsammans. Efter att Helena gick bort så har Anita och jag träffats de 2 midsomrarna som varit, - så här långt. Förra året så bjöd jag Anita på grillat och tillbehör hos mig. I år så bjöd hon mig. Så det blev en promenad, genom en ganska så avfolkad byhåla, vid halv 6-tiden. Jag anlände till hennes villa och blev varmt välkomnad av hennes hundar (som hon köpt av mig). Denna gång kunde vi grilla ute. Sist vi försökte (i maj), så blev det köksgrill i ugn, då regnet forsade ner... Som vanligt så har vi mycket att prata om. Fullt på tallriken, fullt i glasen och trevlig samvaro. - Precis som vanligt och som sig bör. - Vad mer kan man önska? Det fattades definitivt inget! Jag hade dessutom med mig "det goda humöret" - som hon ville att jag skulle ta med. Hennes son kom in och hälsade på vid 11-tiden, efter sitt midsommarfirande. Jag har ju kännt honom i 25-30 år så skoj att träffas. När jag snubblade hemåt vid halv 2 i natt så var det bara att inse att även gamla gubbar kan njuta av en kväll med en god vän. Nu är det bara 364 dagar till nästa midsommarafton. Då ska det grillas igen! Ok... - Kanske blir det lite gott i glasen då också. Tack för en härlig midsommarafton!

Min hälsoresa har tagit ett stort första steg. Jag vägde på tok för mycket. Jag tröståt när Helenas cancer tog över våra liv helt. Jag hade inte insett hur illa min hälsa drabbades, eller förstått hur stor jag faktiskt hade blivit. Jag har inte varit någon "tunnis" utan haft lite pappa-mage genom en stor del av livet. När jag gick från övervikt till grav fetma så förnekade jag det för mig själv. - Jag insåg inte ens att jag hade lagt på mig 30 kilo och inga kläder längre passade. Det är sorgligt att aktierna hos OLW och Estrella nu kommer att rasa, när jag inte längre äter upp deras produkter pga vantrivsel och depression. Nu måste jag ta tag i min framtida hälsa. Mina knän skriker åt mig att lätta på bördan. Välbefinnandet handlar främst om känslan om hur man mår, orkar och trivs i sin egna kropp. Jag har inte mått speciellt bra i "tunga divisionen"... Hur jag ser mig själv har inte varit något problem. Hur andra ser mig är deras problem. Däremot så har min kropp börjat protestera mer och mer. Jag har diabetes II, artros i knän, axlar och bäcken så en viktnedgång gynnar direkt hälsan. Att slippa tokflåsa när man går i en trappa vore också skönt att slippa. (Givetvis så är mitt nya arbete på tredje våningen - så det blir ingen trappmaskin på gymmet utan en riktig trappa istället).

31/12-23. 122.0 kg. BMI: 40.8
21/06-24. 109,7 kg. BMI: 36,7
31/12-24. Mål 99,9 kg Mål BMI: 33,4
31/12-25. Mål 90.0 kg Mål BMI: 30,1

Tabellen ovan visar starten på min hälsoresa. BMI (Body Mass Index) är en formel som räknar på kroppsvikt kontra längd. Den säger inte allt men vikt över BMI 25 är fetma. Att jag startade på över 40 i BMI visar hur långt jag hade förstört min kropp, för mig själv. Mitt långsiktiga mål är att landa på under 90 kg över tid. - Det är fortfarande betydande fetma, men som sagt: - Jag är ingen tunnis! Jag har hitills minskat midjemåttet med 14 cm. 3 nya hål borrade i bältet. Nu i helgen ska hål nummer 4 borras. Det är en så skön känsla att "tappa byxorna", pga att kroppen mår bättre och bättre. Den största förändringen är dock inte vikten i sig - utan välbefinnandet som är en följd av ett mer hälsosamt liv.