NEJ!

För 1315 (ett-tusen-trehundra-femton) dagar sedan fick vi beskedet om att man hittat "multipla metastaser" på Helenas kotpelare. Palliativ vård i 3 år, 7 månader och 5 dagar om man hellre beskriver det på det sättet. Det visade sig idag att läkarna nu bedömer att de nytillkomna metastaserna i Helenas nacke, skuldror och övre bröstrygg, är en accleration på sjukdomen. Då vi direkt vid cancerbeskedet bestämde oss för att inte gömma oss bakom/i sjukdomen, tycka synd om oss själva eller förbanna liv, död eller möjligheter. Så ska vi givetvis inte heller nu "fjolla". Spontant ville jag gå ut å slå knogarna blodiga mot ett träd i trädgården - men vad har väl träd i trädgården gjort för fel? Nä, det är bättre att iskallt möta sorg, besvikelse, grusade framtidsvisioner direkt och bearbeta dom tillsammans. Först å främst ska vi leva tillsammans så länge som möjligt. - Precis som bonusbarnbarnet Einar sa till Helena när vi precis fått cancerbeskedet 2018: "- Ska du dö?". "- Inte idag", svarade Helena. Då sa han bara: "- Va, bra", så var det åter lek och bus som gällde. 

Att nu med mycket stor sannolikhet behöva gå in i nästa fas är både skrämmande och motbjudande. Samtidigt så finns det inget större eller bättre jag kan ge min fru, än just närvaro och ett klart synsätt. Vi har ju alla - mer eller mindre, varit nära döden eller dödlig sjukdom. För mig så är just nu bearbetningen lättare än jag trodde. När min mamma dog väldigt abrupt i livmodercancer bara 6 dagar efter diagnosen, så stoppade jag huvudet i sanden. Min far fick sin 15´de hjärtinfarkt och dog 16 dagar efter mamma. Det var viktigare med jobb, barnen och fritidsintressen för mig, än att reflektera över det som hänt. - Fy vilket uppvaknande jag fick några månader senare. Bearbetningen blev skitjobbig! När vår bonusson dog i cancer, endast 19 år ung så blundade jag återigen och landade hårt efter ett tag. Så när Helena fick cancerbeskedet - att det redan var för sent vid upptäckt, bestämde vi på hemvägen från läkaren att vi skulle vara öppna och inte gömma oss - utan vara närvarande, raka och öppna hela tiden. Bästa beslutet så här långt i mitt liv. Nu hoppas jag innerligt att vi båda två orkar fortsätta på detta sätt även den tid vi har kvar.

Svullet i hals och ansikte efter dagens 

starka strålning av 7 nackkotor.

Onkologen i Jönköping (Ryhov) har flyttat

in i nybyggda, fräscha lokaler. Utemiljön är

 även den innovativ och lite fantasieggande.

Utskriven från sjukhuset igår, måndags. 

Som vanligt krävde madame Helena att få Max-mat.