5 dagar kvar till mötet där vi ska få besked om framtida behandling. Att gå och vänta på ett "ödesbeslut" är givetvis jobbigt. Det som jag dock upplever mest, är en form av bedövning. Det är som någon givet mig en dos med stesolid, då verkligheten finns där, framför ögonen, men ändå vandrar jag i någon dimhöljd alternativ verklighet. Jag har ju lovat mig själv att vara med på cancerresan, fullt ut. Därför blir jag lite sur på att när vi ser en massiv accleration på sjukdomen, så måste jag kämpa för att hålla mig till det jag själv bestämt mig för.
Igår (torsdags) hade vi besök av SSiH (Specialist-Sjukvård-i-Hemmet). En läkare, En sjuksköterska, en praktiserande läkare samt hemsjukvården. Så trevliga företrädare för sjukvården! Allt var perfekt, tydligt och väldigt informativt. Nu ska Helena i framtiden ha SSiH som "personlig vårdcentral", oavsett om det gäller, diabetes, urinvägsproblem, förkylning, värk eller annat. Det enda som inte sköts av dessa "multikonstnärer" är cancerbehandlingen - den sköts även framgent av onkologen. Känns lovande att ha samlade resurser när livet sviktar.
Idag fick Helena en rullator - så hon kan ha lite stöd inomhus och i trädgården. Hon åker ju normalt rullstol men orkar inte längre köra själv. Så nu kan hon vara mer mobil när jag är på arbetsträningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar