Jag har haft några veckor med mycket mot. - Inte som riksväg 40 när man närmar sig Götlaborg, Angereds-motet, Mölndals-motet, osv. - Det är aldrig skyltar med Angereds-för, eller Mölndals-utför. Man har helt klart fixerat vid mot (uppförslut). Lite så känns sista veckornas besked, som slag i slag har varit negativa och motiga.
- Jag måste lämna min arbetsträning på biblioteket. Jag har trivts, gjort nytta och min kropp har orkat med arbetet. Skälet är att Kommunledningskontoret meddelat att det inte kommer att finnas någon tjänst, som jag skulle kunna söka. - Utan hopp om anställning så måste jag byta arbetsträningsplats.
- Mina kontaktpersoner på Arbetsförmedlingen (Af) och Försäkringskassan (Fk) går bägge i förtidspension, - Skönt för dom men si-så-där för mig... Samtidigt som jag måste byta plats så ska jag ha nya kontaktpersoner som inte vet nåt om mig.
- Samordningen Fk+Af har länge velat få mig till någon av "leverantörerna" i Nässjö. En leverantör är en privat firma som ska hjälpa och leda en arbetssökande rätt. Mitt problem är att många av dessa (i mina ögon) helst skor sig själva, på många inskrivna i första hand och sen ev ser till klienten som behöver stöd och vägvisning. Vore det tvärt om så skulle jag gladeligen börja imorgon. För att testa en av de största leverantörerna så sökte jag en tjänst, som var utannonserad. - Jag blev helt övertygad om att det inte är rätt för mig. Jag har aldrig förr blivit så druligt behandlad, när jag sökt jobb.
Jag har återigen sökt sjukersättning. Sist var 2018, då hade Fk aldrig förr sett någon så pigg som mig. "- Du har ju bara haft några hjärtinfarkter och struma samt en liten ryggskada"... Det stora problemet då och även nu, är att jag har många olika diagnoser, som var och en visar mitt mående men sammantaget är givet som skäl för sjukersättning. På Fk räknar man alltid bara 3 diagnoser. - Jag har 12 olika men man vägrar att titta på helheten. - Att jag bär med mig helheten varje dag, är inte så viktigt, enl dom. Denna gång har jag sökt sjukersättning på 50%. Jag har ju under 1½ år visat att jag klarar att arbeta halvtid, med rätt anpassning. Därför anser ju jag att saken borde vara klar. Fortsättning kommer.
Nu ska jag istället prata trevligheter. Valparna är 18 dagar idag. Dom växer bra och mamma Alvina sköter om sina små, minutsiöst. På Geishamors kennel kan ni se valparna.
Appropå trevligheter så blev jag glad i fredags kväll. En kompis ringde och frågade om våra hundar skulle få leka av sig i rasthagen eller om vi skulle gå en runda, med dom. Vi startade med några kilometers promenad. Hundar som trivs och vi fick bägge prata av oss lite. Åter hemma hos mig så fick hundarna busa av sig i rastgården. Så det blev lite av varje. Eftersom det var fredag så blev det ett glas vin (inte för hundarna - dom fick vatten). Tänk vad lite det behövs för att förvandla en supertråkig fredag framför nåt meningslöst program på tv´n - till några timmars trevligt sällskap och hundmys. Vi bestämde dessutom att vi ska lägga spår på måndag (klämdag, så vi är båda lediga). Lägger man spår åt hundarna så måste man ju också vänta medan spåret "sätter sig", så vi kommer säkert att bli "tvugna" att fika och äta nån bulle i skogen också. - Tänk vad lite som kan få mig att vända från surdegen med omplacering på arbetsträningen i huvudet, till att se fram emot lite hundarbete och social samvaro.
Igår (lördag) så kom Helenas döttrar och började rensa bland Helenas kläder. Det är ju nu 8½ månad sedan Helena somnade in. Med facit i hand så var det bra att vi väntade så här länge med att rensa bland hennes saker. Tiden gör ju att man inte river upp såren, lika lätt. Nu kunde vi prata om hur annorlunda dom såg ut i vissa kläder gentemot deras mamma (Helena). Så nästan hälten av Helenas kläder försvann till döttrarna igår. Jag ser Helena framför mig göra tummen upp. Kunde hon så skulle hon säga: "- Bra jobbat". Sen skulle hon nog inte vara så imponerad av min packning av hennes kläder... Det var hon sällan när hon levde heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar