Hur mycket man än hoppas, strävar efter och upplever, både lycka och tillfredställelse. - Så kan resterna av en f d tand sätta punkt för allt. Bet sönder en av kindtänderna 2020. Pga rådande covid-19 restriktioner och Helenas känslighet och låga imunförsvar, så valde jag att bita ihop några veckor, för att inte dra hem någon smitta, - sen slutade resterna av tanden att värka. I fredags kväll började rotresterna kännas mer och mer. Många alvedon, oxicodon och lite gurglande i 50% "sprattelvatten", har tagit mig igenom helgen. Natten till idag sov jag inget. I morse ringde jag och fick tid hos tandläkaren. Det är minst sagt pinsamt att visa upp sina tänder för ett proffs. Ekonomin har inte funnits för att sköta om tänderna reguljärt hos "tandlekaren" på 15 år. Som vanligt lider jag mer av att tandläkaren stöter emot andra tänder och använder andra tänder som stöd för att få bort resterna av roten (som värker akut). När många tänder är skadade så är det givetvis omöjligt för "tandis" att inte träffa nån halvlös eller skadad tand. Nu är iaf skräpet borta. Då jag har blodförtunnande medicin så rensar blodet bort alla bakterier (hoppas jag). Öm och svullen i hela skallen. - Så nu kan jag inte koppla av och sova, nu heller. Nåväl, vad är väl en utvilad gubbe...
Igår var jag hos dottern och firade henne på 31-årsdagen. Nästa helg är det dags igen: - En 33-åring och en 29-åring ska grattas. Man inser att man själv börjar bli lite "övervuxen" när barnen stimmar runt 30-strecket. Det trevliga är att barnen och deras mamma är väldigt duktiga på att samlas allihop och umgås. Jag har ju pga covid-19 inte kunnat träffa barnbarn och familjen i den omfattningen man skulle ha velat göra. Nu är jag starkare med bättre motståndskraft och covid-19 har ju klingat av ganska så ordentligt. Så nu kan man återgå till att njuta av mer tid med familjen.
Det blev faktiskt sex i köket både i lördags eftermiddag och idag (måndag) mellan Alvina och Skittles. Om det "tar sig", så kommer det bli sista aveln för både Alvina och Skittles. När jag sitter här hemma efter tandläkarens arbete med min tandrot och lider av pulserande värk. Så började mitt huvud snurra. - Då inser jag att det idag är exakt 6 månader sedan Helena somnade in. Det är väl precis detta jag ibland försöker beskriva. Dels saknaden och tomheten efter Helena, samtidigt det enkla och spartanska i mina ytliga tankarna. Det är ju detta som är livet. För mig var det givetvis superstort när Helenas kropp slutade fungera och hon somnade in. Ändå så är dagens tandläkarbesök också väsentligt, åtminstone när varje blodpumpning känns ordentligt i hålet efter den trasiga tanden. Går det att jämföra - NEJ. Däremot så är ju tankarna flexibla och hoppar både hit och dit. Det som stör mig mest vad gäller att Helena fick somna in på tok för tidigt, - är att det är så orättvist. En människa som vigde sitt liv åt att hjälpa andra - hela tiden, borde inte vara den som får lämna i förtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar