Närstående.

Måste man stå nära, en närstående sjuk?

Vilka krav kan man ställa på den närstående när någon blir sjuk? Det är lätt att ta till schablonmässiga svar och floskler. För det är ett känsligt ämne. Det är inte säkert att alla orkar stå jämte en dödligt sjuk och hålla handen. Visst vill många vara starka och kämpa tillsammans med den sjuke. - Det finns dock inget krav på detta. Vi har, sedan vår diagnos damp ned, stött på människor som inte orkat. Jag träffade på en i ett internetforum som valde att skilja sig från sin man när han fick cancer. Hon kände att hon inte orkade vara ett stöd och att hennes egna liv var så viktigt för henne att hon valde sig själv. Enligt gamla seder och bruk så skulle man ju alltid stå vid den sjukes sida, som närstående. Dock är det nog bäst, att om man inte orkar, säger det direkt. Då vet de andra i omgivningen det och kan utgå från fakta. Alla är inte likadant byggda. Någonstans så anser jag att man måste orka, man måste våga vara nära sin närstående, även nära döden. MEN - för mig blir frågan: - Håller jag? Jag vill, försöker och ser inget alternativ ammat än att se det som att VI är drabbade. Jag har via sjukvården försökt att stärka mig själv, dock utan större resultat så här långt. Igår så slog Helena huvudet på spiken. Hon ville känna på min hals... Hur jag än försökte slingra mig, så var hon ihärdig. Så nu är det inte längre bara min hemlighet att min hals är mäktigt svullen. Jag kanske kan få ett öknamn på kuppen? Tjuren - nä, då måste man väl vara oerhört viril och jaga tjejer hej vilt, så det stämmer INTE! Men Bull kanske skulle passa? Peter Bull Dahlstrand - Gubben med tjockhalsen.

Madame Helena är bänkad...

Kväll vid Hoksjön, fotat från restaurangen på Hooks herrgård.

När man sätter andra i 1´a hand - in absurdum:

Min mamma var dålig hösten/vintern 2003/2004. Min pappa hade haft ytterligare en hjärtinfarkt och var igång med rehab efter den. Då ansåg min mamma att "- Jag väntar med mitt tills han är lite piggare"... Jag var med henne inne på vårdcentralen vid flera tillfällen. hon ville dock bara få medicin så hon kunde "vänta med det stora"... Vi hade olika stafettläkare varje gång vi var inne på vårdcentralen. Hennes enorma värk i ryggen skulle stoppas med kortizonsprutor. Hon fick morfintabletter utskrivet. Det hjälpte inte. ingenting hjälpte. Slutligen så fick jag med mig mamma in på akuten och sen levde hon bara 12 dagar till. Hon hade spridd livmodercancer.
Varför tar jag upp detta nu? - Jo ibland så måste man ställa sig frågan: - Hur mår jag själv, i den sjukes närhet? När jag har fått mina största hjärtinfarkter, eller opererat halsen/ryggen, mm, så har Helena varit vid min sida. - Dock har hon ofta fått skyhög feber och varit ganska så utslagen själv, vid flera tillfällen. Just här tror jag att Helena har glömt att ställa frågan till sig själv: - Hur mår jag?  Nu har vår härliga vän Anita och hennes dotter, hjälp Helena med tillsyn av våra hundar, då Helena har däckat. Jag mår i grunden inget vidare. Jag erkänner det och räknar inte med att göra mer än jag faktiskt har ork och kapacitet till. Dock är det svårt att acceptera sina egna allt större begränsningar.

Föreläsningstips:

En liten sne´kick från detta till en föreläsning (som kan ses på plats i Jönköping, eller gratis på internet, i efterhand/streamning): Får jag ta plats?  Den handlar om att vara närstående (syskon) till en bror med funktionsnedsättning. Ämnet är viktigt att lyfta.

TV-Gala 11 januari (Cancerfonden).

Vill du berätta? Vi söker dig som drabbats av cancer. Genom att berätta din historia kan du hjälpa många andra cancerdrabbade som går igenom något liknande. Inför vår TV-gala 11 januari letar vi nu tillsammans med TV-produktionsbolaget Jarowskij efter personer som vill prata om sin cancer och hur den förändrat livet.
Kontakta oss på: cancerfonden@jarowskij.se
Jag och Helena har ju varit öppna med hur det är att leva med cancern som objuden gäst i våra liv, så vi har sedan länge meddelat till cancerfonden, m fl att vi ställer gärna upp och pratar om hur vi vågar leva mitt i behandlingar och sjukdom. Om någon vill ha med oss? - tveksamt, men vi finns oavsett här, både IRL (In Real Life) och på bloggen, det är viktigare än TV.

Sjukläget då?

Jodå det håller i sig... Helena är väl lite mer än halvvägs genom behandlingen av käknekrosen. Hennes diabetesvärden har börjat att sakta dämpa sig lite. Hon har hög värknivå i bröstrygg och krampkänning emellanåt. Nu närmar det sig en ny avstämning med onkologläkaren. Den 29 september ska MR göras och sen blir det träff m onkologen nån eller några veckor senare. Först ska vi dock få Helena in till käkkirurgen igen nästa vecka. Då hennes reaktioner på penicillinet blev kraftiga efter en "elefant"- dos på 120 tabletter, så har hon nu gått några veckor utan penicillin och det verkar som att inflammationen håller sig borta. Nu ska man operera bort ytterligare friska tänder för att komma åt den sura käknekrosen.  Sen börjar vi även igen med rehab-bassängen, det har varit stängt pga Covid-19. Helena har ju av förståeliga skäl svårt att träna. Så varmt vatten och mjuka rörelser är det som funkar bäst. Sen ska vi ju inte "ta oss vatten över huvudet" utan hålla oss på vår egna kant, för Coronan vill vi gärna slippa. Veckan efter är det dags för "rumpsputan igen. Alltså Faslodex som talar om för receptorerna (mottagarna) av östrogen att INTE ta emot det. Denna tas ju intramuskulärt, alltså i skinkorna. Man är oerhört nära ischiasnerven. Så om det blir bra stuckit märks det bara med små "bulor" några dagar efteråt. Dock har det ibland varat mer än 5 veckor med STORA bulor och ömma skinkor.

Tänk om nån tror att jag misshandlar min fru...
  

Hon har mängder av små sticksår och mängder av små blåmärken på magen, (där diabetessprutorna sätts). 

Hennes skinkor är kraftigt svullna och delvis missfärgade, (Faslodex intramuskulär-injektionsvätska). 

Det fattas ett flertal tänder, (pågående käknekrosbehandling). 

Hon har flera gånger haft fläskläpp och varit missfärgad runt munnen, (återigen, käknekrosbehandling). 

Hon kan inte gå utan är rullstolsburen, (MS + metastaser i bäcken/rygg). 

Han tvingar henne säkert att dricka sprit då hennes lever är skadad, (Nope, - ingen sprit men Helena har en autoimun sjukdom som heter PBC - Primär, Billiär Cirros som påverkar levern).