Jag har varit några gånger hos en samtalsterapeut, på den lokala vårdcentralen. Nu har hon fått igång huvudet på mig. Vi pratar om allt - inga tabun. Hon har läst in mig väldigt väl. För mig är det bra när jag möts av rakhet utan krusiduller. Hon ställde frågan andra gången vi träffades: - Vad gör du när du är ensam, efter att Helena är borta? Jag kände att jag verkligen inte hade tänkt på det. Så jag försökte slingra mig lite med floskler som, - Det får tiden visa, osv... Det köpte hon inte! - Hur ska du bo när du är ensam, kom nästa fråga. Där och då insåg jag att jag måste vara lika rak och direkt i mina svar som i vad jag själv vill bli bemött med. - Både för min skull och även för att hon ska ha en chans att bemöta och få mig vidare på vägen. Idag så var frågan: - Vad ska du göra med all tid du kommer att få den dag du är helt ensam? Så enormt nyttigt att få växla ord med en proffessionell människa som inte är rädd för att trampa på ömma tår. - Precis vad jag behöver! Om jag kan bygga mig så stark som möjligt, så orkar jag både att stå vid Helenas sida som det stöd jag vill under cancerresan och även, förhoppningsvis, vara hyfsat stark efteråt också.
Hon (samtalsterapeuten) har fått mig att söka hjälp för min sömnapné, som bara blir värre och värre. Nu ligger en remiss och väntar hos specialister på just andningsuppehåll i sömnen. Hon har också fått denna feta, stillasittande gubbe att resa sig upp och göra ett försök att tänka mer på sig själv. Har varit en gång hos sjukgymnast/rehabsamordnare som jag bestämt med att jag ska försöka nå ett hälsosammare liv innan jul. Så får Ni se en överviktig gubbe ute på promenad så kan det vara jag. Bara att hojta: - Heja på!
Hur ser det ut med livet i övrigt då? - Helena håller fortsatt på med behandling av käknekrosen. Dock har hon fått ställa in de sista gångerna pga illamående. Igår började hon en ny omgång med rehabbassängen i Nässjö. Det är ju en av få träningsgrejer som funkar för henne. Att hon behöver en assistent som hjälper henne i och ur gör ju inget då denna assistent (som är jag) nu kanske behöver ha en kudde på magen under tomtedräkten, till jul. Så lite gratisträning tackar jag inte nej till.
Då livet är lite enahanda och grått - så finns det alltid en sak som piggar upp. - Några timmar med mitt busiga barnbarn Thore, gör att jag hamnar i nu´et direkt. Bra att han väcker upp mig lite.
Skittles och jag har nu avslutat aktiveringskursen och denna lille härlige kille överraskar mig ofta. Han vågar gå nära STORA hundar utan att tveka, nu. Från början var han en liten, tveksam kille - Men kursandet med andra hundar och kontaktträning mellan honom och mig har varit väldigt nyttigt, för oss båda. Nästa steg väntar vi med tills i vår då värmen återvänder. Nu blir det hemmaträning för hela flocken i vinter med lite små utflykter, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar