Ett fönster mot himlen: 2 år i cancerns grepp.

Fråga mig inte hur, men vi har faktiskt, idag, haft cancerbeskedet i 2 hela år. Fortfarande sitter bilden av mötet med distriktsläkaren fastetsat på näthinnan. "- Det finns MÅNGA ödem på kotpelaren, troligtvis är det metastaser..." sa läkaren, när Helena och jag varit säkra på att det var MS-skador de hittat. Sen i nästa andetag så kom även det: "- Vi ser även ett 40-tal plack som starkt tyder på långvarig MS". Inte alla som på en och samma dag får besked om att de haft MS i minst 20- talet år och dessutom har spridd, obotlig cancer. Det är kanske tur att det drabbade Helena och mig då vi har stor erfarenhet av sjukdomar sedan vi blev ett par. Det är nog inte alla som skulle orka med att få ett sådant besked, när man undersöks för misstänkt MS.

Vi har försökt att vara öppna med vår cancerresa. Vi försöker göra så mycket vi kan av det vi har. Varje dag ska vara värd att leva. Det är dock inte alltid lätt att bara våga leva. Sedan Helenas bäcken gav upp så är det nu rullstol som gäller utanför huset. Hon kan ta några steg inomhus med stöd av bänkar/skåp och väggar. Dock så vore det öken om hon skulle ramla då metastaserna i skelettet ätit upp mycket av stadgan, så risken för komplicerade brott och krosskador vore överhängande. För Helena har det varit oerhört jobbigt med folk som "tycker synd om" henne. Hon har inget emot att prata om sin sjukdom. Men hon hatar när folk tar på sig "tyck synd om" - mentaliteten.

Då vi vet att hon är döende blir livet, minst sagt, lite annorlunda. Vi vet inte hur lång tid vi har kvar, och väl är väl det. Hade man vågat leva om man visste om sin utstakade väg i förhand? Nä, jag tror bestämt att vår modell med att skapa fina, goda och trevliga minnen tillsammans, är en av de bästa vägarna genom cancerresan. Om mitt svaga hjärta orkar med några år till, efter Helenas tid är all. Så vill jag inte sitta med bara tråkiga minnen efter att vi fick cancerbeskedet. Vi har fått en sak som vi inte vågade hoppas på, när vi den 3 juli 2018 fick beskedet. - Vi har fått mer tid tillsammans. Hur dumma vore vi om vi inte skulle utnyttja den tiden vettigt. Nu är vi inte ute och flänger och far hela tiden. Pga covid-19 så är vi väldigt restriktiva med vem vi träffar, hålla avstånd och att vi har möjlighet att avbryta om det finns minsta hot mot Helenas hälsa.

Vi lever faktiskt trots cancerns närvaro, också. Vi har t ex vågat föda upp 4 kullar med valpar under dessa 2 år. Visst har jag fått ta mer ansvar än tidigare, men en valpkull både ger och tar energi. Vi planerar nu för en ev kull i höst. Är man en hundälskare så är man...

Hur orkar vi då med att leva när döden finns närvarande varje dag, i Helenas kropp? Det enda svar som jag egentligen kan stå bakom är en motfråga: - Hur skulle vi orka leva om vi bara grottade ner oss i sjukdomen och förbannade den? - Om vi tyckte oerhört synd om oss och isolerade oss mot den stora omvärlden. Då tror jag att cancerresan hade varit oerhört mycket jobbigare. Nu kan vi stundtals istället njuta av de små stunderna och våga leva lite normalt och socialt. Att Helena blir sämre över tid är ett faktum. Jag blundar inte för detta men jag vägrar också att vara fixerad vid det. Ibland funkar inget mer än en måltidsersättning till lunch. Ibland kan vi ha en trerätters med ett halv glas rödtjut åt Helena till och med. Vi är hela tiden öppna med hur det ser ut för dagen. Nu står vi inför den kvartalsgenomgång som vi vant oss vid att genomgå, rent praktiskt, knappast känslomässigt. Först MR och sedan onkologläkare några veckor efter. Dock fladdrar fjärilarna i magen - mest hos Helena. Det är en stor omställning nu när hennes östrogen inte längre bromsas utan får flöda fritt. Det är bara mottagarna av östrogen som är avstängda (receptorer). Jag har för lite energi för annat än min huvudsakliga syssla, så: Min närvaro och mitt fulla stöd är till 100% hos min fru. - Inte hos någon annan.