Man borde...

Man borde ofta göra mer än man gör. Man borde dessutom göra det bättre, snabbare och oftare. Detta kräver nog en förklaring... --> Jag pratar givetvis om mitt egna alltför dåliga samvete. Jag har ju tidigare i livet varit en väldigt aktiv person som har haft ganska lätt för det mesta. Fram tills jag var 41 - 42 år så kunde jag "böja ner huvudet och kämpa" - så löste sig det mesta. När jag sen började få betala för all stress och övertro jag haft på mig själv så rasade stora delar av min självbild. Tyvärr så hade jag byggt väldigt mycket av min självbild på frasen: "- Du är vad du gör/presterar". Nu många år senare, så har jag börjat kunna sätta olika saker i förhållande till varandra, lite bättre iaf. När man har en trasig kropp men ett hyfsat fungerande huvud, - vad är man då?

Det som syns på ytan är idag en linkande, grånande gubbe med en rejäl kroppshydda. Jag hatar inte denna bild eller denna gubb-bilden i sig. Det som stör mig är att jag fortfarande i huvudet flera gånger varje dag måste bromsa mig själv. För i huvudet är jag inte en sliten gubbjävel. I huvudet är jag fortfarande stark, rask och driftig. Så dagligen måste min skalle få en skrevspark av verkligheten så den lugnar ner sig. Största frågan är som vanligt: - Vad är lagom?

Nu handlar ju denna blogg primärt om resan med cancer i familjen. Därför vill jag överföra just denna känsla av hopplöshet och uppgivenhet som gång efter annan drabbar cancerpatienter och deras familjer. Liknelsen för mig är att man vill hjälpa den drabbade mycket. - Men samtidigt så kan man ju inte heller dalta och fjolla med allt runt dom. Så hur man än gör så är det ofta att man hamnar i en känsla av att man inte gör tillräckligt. Jag har som väl är en fru som fortfarande biter ifrån om jag fjollar för mycket. Däremot är jag inte helt säker på att hon hojtar till om jag gör för lite. Detta ligger mest i hennes personlighetsdrag. Man borde... men... - Vad är lagom?

Nu landar vi lite i faktadiket istället för i mina luddiga funderingar. I början av juli så var vi på 3-månadersuppföljning hos onkologläkaren. Det var lite extra spännande då det var det första återbesöket efter bytet av hormonbromsande medicin till receptorsstörare. Av flera tusen metastaser i Helenas skelett, så verkar det bara vara en som bråkar lite, eventuellt. Nu kan man ju givetvis fixera på den lilla, eventuella bråkstaken eller så kan man ju pusta ut och njuta lite i stunden av att tusentals små illbattingar "sover". Jag väljer just nu alternativ 2. Vi vet att det kommer tider då det kommer att se betydligt värre ut. Så låt oss leva här, nu och i den förmåga vi trots allt kan. En storvinst på Lotto hade inte alls gjort ont, men det där med tur är nog inte till för oss.

Tyvärr så stökar Helenas käke. Den skelettstärkande medicinen (Zometa) som hon fått i droppform i 1½ år, har gjort att hon fått problem med munnen/käken istället. Hon har nu fått behandlas för käknekros (käkbensdöd). Som väl är så är det ganska så begränsad yta. Man tror nu att man fått bort all skadad vävnad/förmjukat ben. Hennes tänder börjar också att lossna. Det är väl knappast så att om man pratar om spridd bröstcancer, man tänker på tandlossning och käkbensdöd. Cancerns fula ansikte visar sig på många olika sätt.

Härligt att kunna rulla ut och in själv.

Camilla Bergmans bilder och ord är ofta 100% våra

Vårt sommarprojekt är klart i etapp 1. Nu kan Helena enklare 

ta sig in/ut själv och njuta lite lättare av den Svenska sommaren.

Helenas döttrar Sabina & Sanna på besök.