När mina föräldrar dog med bara 16 dagars mellanrum så var det tungt och svart. Jag hade svårt att hitta kraft och energi att fortsätta driva på - men jag lyckades förmå mig att jobba på. Steg för steg växte jag med min egen vilja att åter leva. Det är ju mitt liv det gäller. Visst blev det mer än en kväll som jag satt i deras vardagsrum med fotalbum och bläddrade istället för att packa saker och rensa upp. Dock så kom jag då till insikt med att livet är vad vi själva gör det till. För inställningen till livet är gratis och något du alltid kan bära med dig. Att däremot förändra allt i ditt liv, kan vara svårare.
När vår extrason fick cancer och sedan dog, bara 19 år ung så var det oerhört jobbigt. Mest kanske för att vi hade ett helt hus fullt av ungdomar som varit tighta kompisar med honom, trodde jag i början. Sen insåg jag att jag själv inte hade vågat konfrontera döden, medan han levde. Inte skulle han dö, "-Dom hittar nog på nån ny medicin", resonerade jag. Jag vågade inte och ville antagligen inte se allvaret - fullt ut. När han så var död och låg som en välkänd, men livlös kropp på britsen i Linköping, kom det över mig. Han var dödlig och jag hade vägrat tro att en 19- åring kunde dö, av sjukdom. När jag la min hand på hans kalla, livlösa kind. så insåg jag att jag inte hade vågat leva som jag ville leva, medan han var vid liv. Som jag har förbannat mig själv för att jag vägrade vara "nära" döden - medan han levde. Tyvärr så hjälper det inte att förbanna. - Det enda jag kan göra är att lära av denna läxa och sträva efter att vara bättre förberedd nästa gång, jag hamnar i ett liknande scenario.
Dock trodde jag inte att det skulle vara min fru som skulle bli nästa drabbade i min umgängeskrets. 3 Juli 2018 var dagen då allt förändrades. Det var dagen då våra drömmar lades på is. Då framtiden plötsligt blev knapp. Då vår tid blev viktigare än allt runt omkring. Plötsligt så kändes husrenoveringen oviktig, hobbys helt ointressanta, osv. Fortfarande så lever vi. Jag har inte stuckit huvudet i sanden utan är närvarande och delaktig. Redan när vi satt hos distriktsläkaren och fick beskedet, formulerade jag det som jag sedan har levt efter, med och för. - Det är VI som har fått cancer. Det kan tyckas sorgligt, fjolligt och omoget att behöva genomgå 3 dödsfall med närstående innan jag hade kraft, driftighet och pondus nog att våga stå jämte personen med dödsdomen - hela vägen. Ibland känns livet som en prövning. Det kanske stämmer som Helena och jag tatuerade in på våra kroppar i samband med giftemålet. "Destiny". Helena brukade säga att det var ödet som hittade oss - åt oss. Så efter 3 jobbiga dödsfall i min närhet, är jag äntligen redo att våga vara med på hennes resa. Var det så att jag var tvungen att genomgå detta innan jag skulle genomföra denna resan med Helena? Just ödet och dess inverkan blir ju tyvärr flummigt att prata om. Dock kan vi konstatera att jag nu står pall och inte viker ner mig för något i vår väg.
En tuttbild på mitt evighetshjärta.
Helena valde att ha sitt på armen.
Ytterligare lite Yin/Yang. Igår så fick vår första, (och sista) Portugisiska vattenhund somna in. Han blev 13 år. Givetvis en tung dag då man minns många saker som skett genom åren. Samtidigt så hade vi yngsta sonens Dansk/Svenska gårdshund här några timmar. Sprudlande unghundsenergi och blaskiga nospussar. För mig så är det ett typexempel på just liv/död temat. När den ena slutar och det är moll - så finns det hopp, liv och energi i dur någon annanstans.
Minns det förflutna - Våga ändå leva idag!
RIP, Atreyu, Digadogs the nice one, 2007 - 2020.
Lånehund: Dansk/Svenska gårdshunden, Eddie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar