Ett fönster mot himlen: Imorgon skulle Helena ha fyllt 60 år.

Orättvist, åt hel-ete, osv är lätt att säga. Tyvärr så kommer ovälkomna sjukdomar, livsöden och annat objudet, ändå och hälsar på många, förr eller senare. Både jag och Helena fick ganska så tidigt i livet börja kämpa för vardagen. Utan insatsen med "ett hårt pannben", så rasade allt. Ekonomi, familjeliv, arbete, osv. Helt ok, - det är många som har det kämpigt och valet att lägga sig ner och vänta på döden, istället för att kämpa vidare, känns inte lockande. Visst är det jobbigt när man själv varit tvungen att kämpa för att existera, medan vissa människor i ens närhet kan skita i det mesta och ändå löser sig allt, för dom. Men som redan sagts, orättvist - JA! Ändå är det bara att böja ner huvudet och kämpa. Jag förväntar mig en klapp på axeln av Sankte Per när jag kommer dit: "Bra jobbat" hoppas jag att han säger. Säger varken han eller någon annan något så får väl tystnaden vara talande.

Helena fick inte uppleva vare sig sin 59-årsdag eller morgondagens 60 år. Orättvist är ordet. När en så livskraftig person måste vika in hovarna i förtid, så känns mycket meningslöst. Dock är det ju så att alternativen är 2. Passivt acceptera orättvisan och sitta och vänta på döden, - eller kämpa på, vi som fortfarande lever och kan. Jag tycker att Helenas död gav oss (närstående), en chans att fortsätta våra liv. Om inte vi försöker, som fått chansen att leva vidare, vad f-n har då Helenas liv varit värt?

Idag började skolan "på riktigt". Jag har varit med på frukosten för fritidsbarnen och sedan har jag varit med som stöd i en 2á klass. Skoj att vara igång! Nu ska jag bara hitta in i rollen som "dagtidare" på skolan. Förra terminen så var jag ju vikarie, när någon var sjuk. Denna termin är jag anställd som lärare i fritidshem. Så denna veckan har jag 3 morgonomsorger, med frukost och 1 stängning av skolan (fritids) 18,30. Att få ihop detta på en halvtidstjänst är ett mirakel, men det funkar ganska så bra, så här långt. Trivs riktigt bra med både barn och övrig personal. Mitt knä har fortfarande inte lossnat från kroppen! Smärta? - Nja, lite lagom. Men jag kan nästan gå utan att halta. Snittat över 11000 steg/dag denna veckan, än så länge. - Mot framtiden och vidare!