Denna gången är det faktiskt svårt att skriva blogg. Att det idag är exakt ett år sedan Helena somnade in, är givetvis en form av milstolpe. När jag tänker tillbaka på hur mycket kamp och kämpavilja - i motvind, som vi gick igenom, så blir jag nästan yr. Livet idag är i jämförelse, lätt, underbart och möjligheterna är oändliga. Helena fightade emot sjukdomen in i det sista, men som vi alla vet så finns det en gräns när motståndet bara blir en krusning på ytan, då sjukdomen övermannar alla organ, skelett och slutligen den fria tanken. Hon ville ta striden, och lyckades kämpa med den äran. Sista veckans omöjliga kamp gjorde att jag upplevde en form av lättnad, å hennes vägnar. när hon inte längre behövde strida mot en övermäktig fiende.
Det som gör det lite extra svårt är att Helena hade en stor önskan. - Hon ville bli farmor eller mormor innan hennes liv tog slut. Tyvärr så hann det inte bli så. Att hon dog för tidigt är ju givetvis lätt att säga. Att däremot säga att Helenas barn får egna barn för sent blir ju löjligt. Helena fick ju prova på att bli bonusfarmor och mormor, då mina biologiska barn hade fått barn. Hon ville dock ha biologiska barnbarn att skämma bort. Igår kom Stefan och hans fru Linda hit och lämnade av lille Hampus 2½ månad och sina 4 spets-hundar. Dom bokade avskedskonserten med Blink 182, redan innan Helena gick bort, och följdaktligen innan Hampus hade såtts som (bus)-frö. Idag är det dags för den eftertraktade konserten i Stockholm. Så istället för Helena har vi nu en Hampus i huset, - tillfälligt, - men mysigt och helt underbart att få rå om en liten spädis. Det är faster Sanna som primärt tar hand om Hampus och jag sköter hundarna. Mina egna 5 nakenfisar och Stef och Lindas 4 böjsvansar (två mittelspitz, en keeshond och en finsk lapphund) alltså spetsar, allihop - ser till att jag är på tå.
Jag är dock glad över att jag lyckats hamna i det läget jag är, redan efter ett år. - Jag vill vidare i mitt eget liv. Jag är nöjd med min tillvaro idag, men vill få det ändå bättre med: sysselsättning och ännu rikare fritid. Likaså är ju trivsel i boendet viktigt. - Jag har lyckats skapa ett mer harmoniskt hem, till mig själv på sista tiden. Resan är ju lång innan 185 kvadratmeter är färdigt. Viljan och åtgärder som gjorts och planerats är dock bättre och mer rätt i rikting, än de varit på länge. Jag måste återigen rikta ett enormt stort tack till psykolgen/samtalsterapeuten, som utmanat mig och pushat mig vidare i både tanke och liv under Helenas sjukdomstid. Detta har gjort att jag snabbt och tämligen enkelt kunna leta reda på "Peter" - efter Helena. Tack och bock, ännu en gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar