Fullt upp på semestern.

 Tur det inte är semester jämt. - Jag hinner ju knappt inte med allt... Jag vet inte vad det är för vitamininjektion jag har fått. Den fungerar i alla fall! I måndags så vilade jag mig genom hela dagen, efter att ha kört hårt med ombyggnationen hemma. Jag rensade bara ur 8 skåp i köket. Kontrollerade svampbeståndet, tvättade 3 maskiner och lagade mat till matlådor åt mig och Helenas mamma. Så såg min vilodag ut... 

Insåg nu att jag varit oerhört dålig på att fota sista dagarna... Så jag får beskriva med ord det som inte syns på bild. Lite O-instagram.

Har haft många funderingar om mig kontra kvinnorna jag haft förhållanden med genom livet. När jag nu är ofrivilligt ensam så vill jag ju hitta - vem Peter är idag. Ensam men med oerhört mycket erfarenhet i ryggsäcken. Så lite punkter från min skalle, mest för mig själv:

• Vill jag leva ensam resten av livet?  Nej! 
• Kan jag leva ensam resten av livet?  Ja!
• Är jag beredd att hoppa in i vilket förhållande som helst?  Nej!
• Krav på presumtiv partner: stark, rik på erfarenhet, rak och ärlig. Samtliga punkter är måsten!

---...---...---

I tisdags så fixade jag med hundarna innan jag åkte till Eksjö och träffade min klasskamrat från Ädelforstiden. Vi gick fritidsledarlinjen tillsammans. Sedan dess har Maria utbildat sig till journalist, skrivit bok och jobbar nu på Nifsarpsskolan. Typiskt mig att missa att mitt bankkort blivit spärrat av banken, efter ett schimningsförsök. Jag fick brev för en vecka sen, med ett nytt kort i. "- Jag tar tag i det sen", tänkte jag . utan att läsa brevet... När jag åker till apoteket i Eksjö, innan vår lunch så är mitt kort spärrat. - Jag hade några tjugor med mig, så kunde lösa ut mig. - Däremot så hade jag inga pengar till vår lunch. - Så stackars Maria fick inte bara stå ut med mig, - hon fick även betala för oss bägge... Stackars flicka. Vi bestämde att jag står för nästa lunch. Nu ska vi bara se till att det inte tar många år, tills den blir av. Vi tillbringade 2 år tillsammans 1987-89. Så mycket minnen och tid som förflutit sedan dess. Vi har nya erfarenheter som har format oss. - Ändå är det så underbart att när vi träffas efter MÅNGA år så känns det som om det bara är några månader sedan. Då är man riktiga kompisar. Jag tog faktiskt ett foto på Maria (med mat i munnen) som inte gör henne rättvisa, så det visar jag inte här.

Igår, (onsdag) så var jag och mitt ex Kerstin bjudna till vår dotter Idas pojkvän Oskar och hans föräldrar i Sandhem. Dom har ett mysigt trähus, där de har ett generationsboende. Vi gick husesyn och njöt av den härliga atmosfären och känslan med gamla kakelugnar, små språng, snickarglädje och knarrande trägolv - Wunderbäst! Det var första gången vi träffades och jag är ju ofta lite spänd och uppjagad, när man ska träffa nytt folk. Direkt när vi skakade tass, så slappnade jag av. Vanliga, genuint trevliga människor som är supersociala och inga krusiduller. Musiken flödade (Ac/Dc, Natiolalteatern, Joan Jett, mm), så det kändes som ett andra hem. Vi blev bjudna på pinsa (en trendig pizza, med lång jästid och annat mjöl) som förrätt. På den var det parmesan, gräddfil och rom samt mozzarella. Yummie! - Så smaskigt!  Sedan blev det grillade shortribs och  baconlindad sparris, grillad majs och sallad, klyftpotatis samt bea. Supersmaskens. Trevligt folk, god mat och en härlig sommarkväll i Sandhem! Så glad att jag trots min vanliga tvekan, tog steget och följde med. Det var kanon! - Största behållningen var dock min dotter Idas ögon som glittrade hela tiden. - Hon känner sig hemma där, vilket är ovärderligt för mig och mamma Kerstin, när vi ser att hon trivs och känner sig välkommen, som hon är.

Idag blir det lite akututryckning till Nässjö, då dotterns hund är krasslig. Fortsättning kommer i nästa blogg.

Marias bok om utbrändhet.

Lyckan är att hämta lök och potatis i egna odlingen.

3 busiga 8-veckorsvalpar. 

Mamma Alvina får inte ha sin pinne ifred.

Jupiter och Neptunus, bägge är till salu. 8 veckor

 och besiktade, vaccinerade och redo för utflytt.