Ibland blir man nästan rädd för sig själv. Plötsligt insåg jag igår, (26/10) att det var dags att raka sig lite. När jag står framför spegeln så tänker jag: "- Vem fan är du"? Då jag är i ett livsomvälvande läge med mycket, så inser jag att detta även borde omfatta "skalet" (- Det som vissa kallar för utseénde). Innan jag hann tänka för länge så kortades skägget ordentligt. När detta var klart och gubben var nyduschad så var det bara helt givet att åka till Nässjö och skala av ullen på skallen. Det är 1½ år sedan jag klippte håret. Nu ser man i och för sig hur många dubbelhakor jag byggt på mig och även fläsknacken lyser, när håret inte gömmer mig längre. Jag ger dock f-n i detta just nu, för jag kände att jag behövde en nystart, - även med skalet. Efter pälsavskalningen (klippningen) så åkte jag och handlade lite mat. Precis intill mataffären ligger en bra asiatisk lunchrestaurang (*Sunrice). Mmm, jag tar nog en dagens buffé där innan hemfärd, tänkte jag när jag gick och handlade. När jag sen kom ut från affären så fanns inget sug efter asiatisk lunchbuffé kvar i min kropp. - Så jag rullade hemåt, - då passerar jag ju Max. Kanske man skulle ta sig en burgare innan jag åker hem och jobbar, tänkte jag på vägen dit. - Nope, när jag kom närmare så kände jag att jag ville hem och fixa lite mat istället. Så hemknåpad mat (isterband med dillstuvad potatis) slog ut allt annat. Det borde vara några vuxenpoäng på det.
Funderingar på framtiden snurrar hela tiden i min skalle. Alltför ofta resulterar detta i att jag blir sittande och slötittar på nåt meningslöst tv-program. Jag vill förändra mycket, men samtidigt så vet jag att jag just nu gör bäst i att skynda "lagom" fort framåt, (nu kommer kanske Helena och nyper mig i örat, - hon hatade ordet lagom). Det jag borde göra - det gör jag inte. Det jag borde vänta med - drömmer jag om att få starta upp.
Jag vet inte vad som flög i mig i helgen, men plötsligt så kände jag att det var dags för en nystart, - även vad gäller sysselsättning. Så nu har jag sökt ett jobb i Nässjö. Chansen att jag får det är väl ärligt talat låg, men jag sökte jobb mitt i all omställning. För mig visar det tydligt att jag vill gå vidare. Jag trivs ju väldigt bra på biblioteket/medborgarkontoret som jag har arbetstränat på i ett år, men någonstans så är inte arbetsträning livet ut, nåt jag siktar på. Jag vill tjäna pengar, betala skulder och långsiktigt ha en vettig pension. Tyvärr så sittar man ju lite i ett skruvstäd när man som jag hamnar utanför arbetsmarknaden. Jag kan inte gå tillbaka till min nuvarande anställning, då dom anser att jag är ett problem, då min kropp är sliten. Jag har varit sjukskriven i snart 5 år. Planen är ju egentligen att jag ska få en lönebidragsanställning någonstans och sen jobba 50% och ha sjukersättning (sjukpensionär) på 50%. Detta är helt ok, - men om jag kan jobba heltid på ett administrativt arbete, så skulle det göra att min framtid ser så mycket ljusare ut.
Jag har i 2 veckor haft en löptik i en del av huset och en övervillig hane i andra delen. Ibland har yl och gläfs-konserten varit "något" påfrestande... Nu har hon nästan släpt höglöpet så lugnet infinner sig igen. - Då börjar givetvis nästa tik löpa... Så nu väntar 2 nya veckor med avspärrat hus och hetsiga, sugna hundar. Jag har tänkt att använda hanen i ett språng ytterligare. Sen ska han kastraras. Det är inte smart på en enda fläck att ha löptikar och avelshanar i samma hus! Efter denna kullen så kommer kenneln att förändras. Jag måste lyfta upp 2 nya ungtikar och de äldre avelsdjuren får gå i pension. Som det ser ut just nu så kommer jag att ha 2 avelstikar med skilda linjer i framtiden *(Idun & Vilda). Sen kommer jag antingen att köpa in en hane som får vara utlagd på halvfoder, eller så får jag köpa in språng vid varje tillfälle från fina hanar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar