Det är en konstig känsla och situation att vara ensam, då plan och önskan har varit att vara ett "vi". Jag vet ju inte alls längre vem jag är. - I mitt och Helenas förhållande vet jag vem jag var, - både före och efter sjukdomarna. Jag var 50% av oss. Nu när Helenas kropp tog slut, så är ju vårt "vi" borta. Frågan är vem Peter är som änkling? Helenas ord ekar i mitt huvud: "- Blir du en sur och vresig gubbe - så kommer jag och spökar för dig..." Hon ville att jag skulle hitta nån att leva mitt resterande liv med. Så även vad gäller oss efterlevande har Helenas storhet och godhet, berett vägen för vår framtid. Om jag sen kommer att vara en änkling som lever mitt eget liv ensam, eller om jag kommer att dela det med någon är ju skrivet i stjärnorna. Ändå är det så skönt att hon öppnade upp dörren för mig, - efter att hennes tid var all.
Att jag lagar mat för flera kompani, nästan dagligen är en sida hos mig. Jag har fortsatt att laga mat åt svärmor. Detta gör att jag även lagar åt mig själv. Så om jag fuskar - blir svärmor hungrig. Min plats vid spisen är given, då matlagning blivit viktigare och viktigare under sista 4 åren. När Helena fick cellgifter så gällde det för mig att lura i henne lättspydd mat, som hon tyckte om. När hon fick upp maten under måltiden, så tog jag hand om "kräket". Sen var det bara att starta om för henne och äta en ny portion. Nu när jag skriver det efteråt, så hör jag hur sjukt det låter... Sanningen var dock sådan under flera olika perioder under de dryga 4 år som vi kämpade mot cancern och bromsmedicinernas biverkningar. En spypåse fanns alltid nära.
Idag är det 8 dagar sedan begravningen av Helena. I ärlighetens namn så är det skönt att de "måsten" som följer efter ett dödsfall, delvis är avklarade. Nu vet jag att mycket är kvar att bearbeta och att tiden måste få ha sin gång. Det känns dock bättre att vara i denna situationen än jag vågat hoppas på i förväg. Troligtvis beror mycket på att jag varit förberedd och i huvudet jobbat igenom olika scenarie under de fyra år vi vandrat med paliativ vård. När jag är på arbetsträningen på biblioteket/medborgarkontoret, så är jag i stort sätt som jag var innan Helenas bortgång. Hemma är det däremot tyst, ensamt och ödsligt. Hatar jag att vara ensam - Nej! - Men med tanke på 16 år som ett par så blir det en djävulsk omställning, från oss till bara mig. När Helena och jag träffades så var det som Helena skrev i vår första gemensamma sång (*Destiny) - "...It´s all or nothing...". Vi har sen levt hela tiden efter den devisen.
Nu ska jag på något sätt hitta styrfart framåt i livet. Hur och på vilket sätt är idag helt okänt för mig. Det jag vet är att jag idag gärna vill fortsätta med kenneln och träna hundarna. Jag har bestämt mig för att avvakta med stora förändringar om hur eller var jag ska bo i framtiden. Jag kommer att stanna kvar i huset över vintern. Om det sen ska säljas eller om det ska byggas om för att passa mig + ev hyresgäst. - Det får faktisk framtiden utvisa. I ärlighetens namn är huset för stort för bara mig - men jag lever för under 6´100:-i månaden. Då är räntor & amorteringar, värme, el, vatten & avlopp samt sopor inräknat. Så att bo billigare är inte lätt. Då ingår ju dessutom 120 kvadratmeter verkstad/garage, 1´200 kvadratmeter tomt med alla mina odlingar, mm. Så vintern ska användas till att bestämma vilka val det blir, - åtminstone vad gäller boendet.
Precis. - Jag trivs ju vid spisen där jag får leka loss bland grytor och kärl. Sen vad framtiden ger, det får faktiskt tiden utvisa.
SvaraRadera