Ett fönster mot himlen: Familjehelg.

Tankarna på ett ensam liv och orättvisan att Helena har ryckts bort i förtid, ska inte få vara tongivande mer än nödvändigt. Hur motarbetar jag det? Kan jag ens styra tankarna och saknaden? Har börjat inse att bästa metoden är att vara sig själv - så mycket som möjligt. Med andra ord - fortsätt vara dig själv! Denna helgen har jag umgåtts mycket med mina biologiska kidz och Sanna. Detta i mix med att vara social på jobbet på medborgarkontoret, känns så rätt. Steg för steg så går det upp för mig hur jag själv kan påverka och hitta styrförmågan mot framtiden. Sen är det givetvis inte utan en stor portion saknad, tomhet och sorg, men det är ju så att Helena har tvingat, uppmuntrat och ibland krävt att jag ska se det positiva istället för allt tungt, under många år. När vi startade denna bloggen så var det med ambitionen att alltid se det positiva i varje stund. Att aldrig gräva ner oss i självömkan eller deppigheter. Så även när hon ryckts bort i förtid så finns hennes uppmuntrande ord (och hot) i mitt huvud: "- Om du blir en vresig och sur gubbe när jag är borta, så kommer jag att spöka för dig".

I torsdags hämtade jag Sanna (Helenas dotter, min bonusdotter) i Nässjö. Jag lämnade henne hos svärmor medan jag jobbade. På sen-eftermiddagen hade vi ett "möte" med hennes fantastiska kontaktperson, Anita. Sen sov Sanna över hos svärmor. Fredag förmiddag tillbringade Sanna och jag i skogen med att hämta svamp. Så bra snack och trevligt med svampplock. Lördag förmiddag blev det lite inhandling i Nässjö och sen firade vi av sonen Johan och mågen Alex som både nyligen fyllt år. Alla mina 4 kidz och 3 av 4 barnbarn var där. Lördag eftermiddag kom Sanna hit. Sen gjorde vi hemgjord pizza och pratade och sjöng lite på kvällen. Sanna sov över i sitt gamla rum. Idag är det namngivningscermoni för mitt yngsta barnbarn, (Joel) i Skärstad. Ikväll är det slutligen tacksägelse i Forserums kyrka för Helena. Just nu verkar det som att det blir jag, Sanna, Bina&Albin, svärmor samt Helenas kontaktperson Anita som besöker kyrkan i samlad trupp. Så som rubriken antyder har det varit väldigt mycket familjärt sista dagarna.

Man blir ibland förvånad. Mina grannars son beklagade sorgen och agerade oerhört vuxet när vi möttes på pizzerian - trots sin unga ålder, (15 år). Det är sådant som ger hopp om en bättre framtid. Grannarna på min andra sida kom med lite blomster.