Hur man ska beskriva de första 2 veckorna som änkling, vid 57 år, är lika svårt som att ta OS-guld i vilken gren som helst. Första dagarna efter Helenas bortgång (13/9) så gick jag nog på adrenalin, för jag ville lösa allt som hennes dödsfall orsakar. - Ansöka om olika intyg för att skicka till försäkringsbolag, sortera mängder med post till dödsboet, mm. I andra veckan efter hennes bortgång så har andra känslor och uppgifter tagit vid. Jag känner mig inte alls lika stabil och stark som jag gjorde första tiden. Det bäst beskrivande ordet just nu är nog att jag känner en stor tomhet. Som väl är så finns det bra människor i omgivningen. Då jag arbetstränar på bibliotek/medborgarkontor så kommer många fram och beklagar. Det finaste hitintills var faktiskt en man som kom fram och beklagade. Sen ställde han frågan till mig: "- Vill du prata om det, eller?". Så fint! Att ge utrymme för samtal men inte tvinga sig på. Tilläggas kan att jag inte känner personen i fråga speciellt mer än som en "boklånare". Han har dessutom aldrig träffat Helena. Så det finns faktiskt hopp om mänskligheten.
På söndag är det tacksägelse för Helena på gudstjänsten, kl 18 i vår hemortskyrka. Det är en sådan sak som egentligen inte är speciellt viktig för mig, men pga Helena så blir det väldigt viktigt. Helenas starka gudstro gör det faktiskt lättare för mig - vad gäller mycket. Idag har jag försökt att spela in en av Helenas melodier som ska vara med på begravningen. Det blev riktigt uselt! Spela gitarr kan jag, men sjunga....... Njet!!! Hatar att höra min röst inspelad. I mitt huvud låter det ganska så ok. Sen lyssnar man på inspelningen: - Åhh, herre min skapare, varför fick jag inte en bättre sångröst? Nåväl det är ju 17 dagar kvar till begravningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar