Helena dog 02.30 i tisdags morse. En vaksköterska, Helenas yngsta son (Stefan) och jag, satt vid hennes sida. Sista veckan var inget rolig då hennes neurologiska påverkan var stor. Det var små, STORA och oregelbundna skakningar och ryckningar. Drömmar som tog över verkligheten. Spasmer som gjorde enklaste vardagssak till ett stort dilemma. Sista timmarna lugnade de neurologiska störningarna ner sig lite så hon fick somna in i stillhet. Ni som följt denna blogg vet ju att jag försökt beskriva vårt liv med den ovälkomna gästen: (cancer), som flyttade in i Helenas kropp, utan inbjudan. Det har varit en tuff resa, men jag är glad att jag har fått vara en del av den. För varje nytt steg i sjukdomen har vi lyckats hitta kraft att ta till vara på det som varit bra, positivt och fokusera på det. Helena har varit helt osannolikt fantastisk som inte tappat hopp, kraft eller mod - trots att förutsättningarna varit nästintill orimliga. Vi fick över 4 år tillsammans efter att diagnosen var ställd.
Helenas högsta prioritering har alltid varit familjen. Trots alla fysiska motgångar med sjukdomar, så har hon alltid valt familj och vänner, före egna behov och önskningar. En mer empatisk människa finns inte.
Det viktigaste för Helena har, genom hela hennes liv, varit att inte gräva ner sig i andra människors tillkortakommanden. Hur illa det än har sett ut, så har hon alltid letat efter den lilla solstrålen som gömmer sig någonstans bakom alla mörka moln. Tänk om man kunde överföra Helenas synsätt på andra människor. - Då hade vi haft en betydligt trevligare värld för allt och alla.
Begravning blir den 14/10. Mer info kommer i nästa blogg.
Tack. Helena & jag blev ganska så snart, efter att vi träffats: "- Vi mot världen". Tillsammans var vi starka.
SvaraRadera