Tyvärr så ser det inte bra ut alls, på sjukfronten, för Helena. I onsdags (7/9) så fick Helena fler skakningar och började succesivt att tappa fotfästet på vad som var dröm eller verklighet. Jag trodde att det var ett nytt jobbigt dygn - så som vi haft det tidigare - innan det vänt tillbaka. Vi har varit där för några veckor sedan. Tyvärr verkar det nu vara permanent. Steg för steg har det blivit tyngre och tyngre sista dagarna. Vi hoppas än att det återigen kommer att gå tillbaka, så vår Helena kommer fram igen. Men det är faktiskt dags att säga som så: - Vi räknar med det värsta och hoppas på det bästa. Nu är det som om hon finns bakom slöjorna med drömmar. Det blir allt svårare att få kontakt med henne.
Imorgon kommer jag att fråga efter plats på kortis, - om hon inte kommer tillbaka från sin drömlika tillvaro innan dess. Det är tyvärr så att även att Helena vill vara hemma, tills det bittra slutet, så orkar inte jag. Varje gång hon har varit uppe så måste jag lyfta ner henne i sängen, igen. Det värsta är att behöva dra upp henne i rätt läge i sängen, då hon inte längre kan hjälpa till. Hon har nu så stora skakningar att hon inte hittar sin egen mun, kan inte snyta sig, kan inte torka sig efter toabesök. I natt kl 02, hittade jag henne stående, skrikande på mig i hallen utanför sovrummet. Då var hon bajsnödig och hade glömt att benen inte bär henne. - Hon hade gått förbi rullstolen för att ta sig till toan själv. Som tur var hann jag fram, fångade henne och lyckades bära henne till rullstolen. - Sen blev det planerat toabesök - som det borde ha varit från början.
Trots att det nu är ett jobbigt och tufft läge så har vi ändå lyckats skratta åt något varje dag. Jag är övertygad om att ett gott skratt förlänger livet. För hur skulle det se ut om vi bara grävde ner oss i misär och elände. Sen ska jag i sanningens namn säga att det är allt svårare att vara positiv när partnern försvinner in i slöjor av drömmar alltmer. Helena hävdar att hon inte har ont. Jag har morfinsprutor hemma om hon behöver ha extradoser. Det är nu näst intill omöjligt att ge henne tablettmedicinen. Jag ger henne på sked med dryck via sugrör. Nu "glömmer" hon att svälja och somnar istället, så plötsligt spottar hon ut medicinerna halvsmälta igen. Så ganska snart måste hon få all medicin intravenöst.
Igår var äldsta dottern här. Imorgon kommer Helenas andra 2 barn hit. Så bra att de får se mamma även när sjukdomsförfallet är påtagligt, vilket kan hjälpa till att förstå hur illa det är. Trots att vi nu vandrat över 4 år med palliativ-cancerdiagnos, så tror jag det är viktigt att vi alla ser alla steg av sjukdomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar