En gång i tiden så betydde det att man skulle få tillökning med en ny fantastisk individ. Nu är väntans tider en dans på slak lina - där vi kastas fram och åter mellan hopp och förtvivlan.
Helena fick influensasprutan i torsdags, samt vaccindos 3 mot covid-19. I torsdags fick Helena även kallelsen till magnetröntgen i lördags i Eksjö. Vi hade redan besök av sonen Stefan m fru inskrivet i kalendern. Inte mycket tid att spela med, men prio ett är ju Helenas hälsa, så...
Sedan cellgifterna slutade fungera i juli månad, så har Helena återigen börjat med hormonbromsande medicin. För att förklara något invecklat på Småländska: - Man bromsar östrogenet från att fritt flöda i kvinnokroppen. Det man hoppas uppnå är att utan östrogenflöde bör inte heller cancercellerna flöda med lika enkelt, i kroppens organ.
Nu var det alltså dags att kontrollera om metastaserna sprider sig eller om hormonbromsen funkar och ser till att metastaseringen i hennes kropp inte utvidgas. Det värsta av allt är när Helena gjort magnetröntgen (eller som det ibland istället blir, datatomografi), är väntan på svaret. I slutet på denna veckan eller nästa vecka hoppas vi på svar, så vi kan planera lite för framtiden.
Efter lördagens äventyr på höglandssjukhuset i Eksjö (eller Oaklake, som det borde heta på utrikiska), så åkte vi och handlade lite i Nässjö, samt tog en asiatisk lunchbuffé. Väl hemma så slocknade Helena, då det varit ett stort energiuttag. När Stefan & Linda kom så väckte jag henne, då mådde hon riktigt illa. Så det blev ett ordentligt antal kaskadkräkningar i lördags eftermiddag/kväll. Febern steg. På natten kunde hon behålla en rostmacka. Sen blev det en trött söndag - men inget mer kräk och feberfri. Idag är hon åter på banan. Hon lyckades äta en hel portion med kycklingsallad till lunch.
Denna väntan på resultat av röntgen, om var vi är, mellan himmel eller helvete, är påfrestande "big time"... Vi har sedan 16 augusti 2018 levt livet i 3-månaders intervaller. Vi har fått flera negativa besked vid 3-månadersavstämningarna men som väl är så har man då kunnat ändra behandlingen, så framtiden inte varit så svart. Helena är (som vanligt) rädd för att det nu inte bromsar tillräckligt. Jag är mer ambivalent. Ena dagen tror jag att det bromsar spridningen - nästa dag är jag övertygad om att det inte funkar. Så spänning har vi gott om i livet, tillsammans. Vi behöver definitivt inte se på spännande filmer för att få en "nervkittling".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar