Satt i morse å tänkte på att nu börjar vi sakta men säkert närma oss vårt "normalläge". - Om man med normalläge menar, väsande andning hos gubben och illamående och hög värknivå hos madame, - ja, då närmar vi oss normalläget. Det är ganska så sjukt hur mycket vi har anpassat oss efter sjukdomar och förutsättningarna. - Vi sänker "garden" mer och mer men strävar efter att fortsätta leva, trots allt. Jag har börjat bli mer och mer rädd för att vi långsiktigt kan acceptera vad som helst - utan att inse att det till slut är: - ingenting. Hur mycket inskränkningar kan man egentligen göra på sitt liv?
Det verkar som om Helenas infektion har lugnat sig. Det stora togs bort med antibiotika i droppet på sjukhuset. Nu äter hon en "vanlig" penicillin i tablettform, för att ta bort resterna av infektionen. Det som är konstigt är att ju fler prover och undersökningar man tar/gör på Helena, desto fler möjliga orsaker finns det. Då hon bl a har en autoimun leversjukdom + MS + spridd cancer så påverkas ju många olika saker i kroppen. Har hon t ex taskiga calciumvärden pga cellgifter, MS eller den autoimuna (PBC) sjukdomen? Läkarna ger inte några säkra svar - utan strävar efter att få värdena så normala som möjligt. Vad gäller senaste sjukresan med infektionen, så tror jag mycket på den föreslagna diagnosen av medicinläkaren - Urosepsis = Blodförgiftning via de övre urinvägarna. - Det förklarar:
- Febern.
- Hög Sänka
- Taskiga EL-värden (främst dåliga värden på kroppssalter)
- Infektionen. Sitter den så högt i urinvägarna, så läcker det lätt ut blod som är "smittat" i övriga kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar