Ibland är det svårt att se skogen för alla jäv-a träd som står ivägen.

I vårt fall så är träden sjukdomar, energibrist och värk. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig vad som är vad. Progress (vidarespridning) eller något separat, annat som en vanlig förkylning. Måste säga att det nu är en jobbig situation med att olika prover, symtom och diffusa bedömningar sammantaget, vilket gör det svårt att koppla av i vardagen. Helena har nu varit utskriven från onkologens vårdavdelning i 11 dagar. Den infektion som hon behandlades för är mindre påtaglig. - Borta? Njä, antagligen inte, men - betydligt beskedligare. Penicillinkuren hon har knaprat i sig hemma tog slut häromdagen. Jag försöker vara positiv och se det som naturliga saker. Tyvärr så har antingen Helenas tro att cellgifterna inte funkar, - eller min egna insikt börjat göra mig mer och mer osäker. Det är för mycket små tecken som visar att något är fel. Visar tecknen att metastaserna sprider sig eller är det infektionen som är på väg att blossa upp någonstans igen? Tänk om man ändå fick välja...

Camilla Bergmans teckningar passar 

ofta alltför bra in på vår situation.

Helena förändras i ett rasande tempo, på sådana saker man ej förväntat sig. Hennes ansikte ser så annorlunda ut när hon sover, att man kan tro att det är en annan person än kvinnan jag friade till för 15 år sedan. Saker som man normalt inte ser bara "händer" utan någon annan logisk förklaring än att det är värmen. När H var inlagd mån - ons, förrförra veckan, så vägde hon 5.5 kg mindre än hon gjorde i torsdags (9 dagar). Då ska vi också tillägga att hon äter 1 - 2 gånger / dag och mestadels små portioner. Oftast är hon så illamående att antingen lunch eller kvällsmat utgår och ersätts av en näringsdryck på 2 dl. Då borde man knappast gå upp ett halv kilo per dag... Hon samlar på sig vätska och är oerhört svullen i magen + på fötter och fotleder. Jag tvingade henne att ringa in till onkologens dagvårdsavdelning i torsdags. Hon fick komma in för läkarbedömning i fredags + provtagning. Läkaren ser ju också en stor ansamling av vätska i hennes kropp. Varför? - Inga svar i dagsläget. Vi vet ju att cellgifterna frestar hjärtat ganska så hårt (man gör t o m ett ekg/ultrajud på hjärtat innan man startar upp med dessa cellgifter, för att se så att kroppen orkar med). 

• Ev är det hjärtat som är påverkat och inte orkar pumpa ut vätskan ur hennes kropp. 
• Eller så kan det vara njurarna som inte fungerar fullt ut.
• Spridning av metastaser till andra organ än levern?
• Kan det vara något hon reagerar på allergiskt?
• Hoppas att det "bara" är en envis infektion...

Camilla Bergman igen.

Ev så kommer dom att tidigarelägga den Ct´n (datatomografin), som var planerad till v 32. För att se om de kan hitta en logisk förklaring till hennes symtom. Detta skulle minska chansen att mina gråa strån på skallen, blir alltför många. Jag har en konstant rädsla över att inte fatta/förstå när det försämras på riktigt. Någonstans så har vi normaliserat vårt liv med läkarbesök, starka mediciner och inskränkt liv. Så frågorna är som vanligt betydligt fler än svaren. Att vi dessutom lever i en tid där jag inte får vara med inne på sjukhuset (covid-19 restriktion), gör ingenting lättare. Vi har ju levt sida vid sida i 3 år med hennes palliativa diagnos. Att vardagen och hela livet blir lite "udda" kanske inte är så konstigt. Värt att leva? - Jadå! - Varje dag, men unikt, udda och ganska så spretigt, det blir det. 

Jag sitter och skriver detta i arla morgonstund. Helena var uppe vid 04.30 och åt frukost och ligger nu och sover igen. Ofta så somnar hon bäst efter alla morgonmediciner. Jag funderar på vad vi ska hitta på om hon blir lite bättre. - Bada i Vättern? - Dom har ju rullstolsramper vid Liljeholmen i Jönköping. Så nu håller vi tummar å tår för att H får några bättre dagar så jag kan tippa i henne i Vätterns vatten.