När Helena och jag träffades så skrattade vi ofta med varandra åt olika lokala uttryck i språket. Jag är ju inföding i Småland och Helena är ju Dalkulla (rumpkulla). För mig var t ex "omtag" ett tvinnat garn eller sytt litet tygstycke som man använde på långgardiner att dra dom åt sidan med. För Helena fanns bara betydelsen att gör om, när det gällde allt i livet. Funkar det inte när vi gör så här så gör vi ett "omtag" på detta sättet istället. I dagens rubrik använder jag Helenas betydelse.
Föga anade jag i söndags när jag satt och skrev i bloggen, efter familjefikat, att allt skulle förändras så snabbt. Helena hade ju febertoppar och feberfrossa emellanåt, på söndagen. Hon hade startat en penicillinkur mor urinvägsinfektion på lördagen. På söndagen var det kräk, sova DJUPT, försöka få i sig medicin, kräkas, feberfrossa, kräkas, osv. Jag funderade flera gånger på att tvinga in henne till akuten, (Helena är inte jätteglad i att bli inlagd). Jag valde dock att se efter henne i hemmet. På måndagsmorgonen var det bättre (feberfritt) och vi enades om att ringa in till onkologavdelningen, då illamåendet fortfarande var precis under ytan. - Dom tog allvarligt på det och beordrade in Helena på akuten direkt! Där togs MÄNGDER av prover. Sedan blev det inläggning på onkologens vårdavdelning. Där är hon fortfarande kvar. Hon mår bra, äter och är röksugen (tur det finns "zonnic"). Hon får dropp med penicillin i. Man vill nu se att odlingarna på hennes blod är bra, innan man släpper ut henne igen. Hon hade hög snabbsänka när hon kom in (*142), man bör inte ha över 10... Igår kväll hade den gett sig till 96. Helena har ju också haft höga fastevärden på diabetesen. Ofta har hon senaste månaderna haft 15 - 22 i morgonvärde (fastande). Man bör ha under 7. Igår hade hon 5.7 och idag 5.5, vilket är riktigt bra. Så det verkar som om medicinen de ger funkar - mer än på ett plan.
Nu vill hon hem. Även om hon tycker att personalen både är trevlig och kunnig så tar det emot för henne att ligga inlagd. När Helena fick blindtarmsinflamation för många år sen, så ringde hon (hög på morfin) till mig och hotade mig med både det ena och det andra om jag inte hämtade henne direkt. Jag hämtade henne inte men försökte prata ner henne i sjukhussängen igen den gången. Nu är hon mer stabil och har betydligt mer balans på medicinen så hoppas vi slipper sådana samtal denna gång...
Som jag tidigare skrivit så väntar vi (hyfsat) tålmodigt på nästa avstämning med MR/CT-röntgen för att se om cellgifterna fungerar och bromsar förloppet. Helena hade pratat med läkaren igår och ev ska man ta ett prov som man kallar för cancermarkör. Första 2 åren med cancer gav detta prov knappast utslag på H. Sen började det stiga. Fortfarande så var sista tagna värdet ganska så vettigt (tydligt markerat att hon har cancer, men ändå) - så ev får vi med detta test en fingervisning om hur kriget i Helenas kropp fungerar. Helena är tämligen övertygad om att cellgifterna inte funkar. Jag hoppas mycket på att de funkar. Övertygad - nä, det är jag inte - men hoppet vägrar jag ge upp.
Pratade igår med Helenas pappa på telefon. Då kom vi in på hur vår vardag ser ut. - Hur mycket sjukdomat vi har behövt rida ut. Visst, så är det. - Vi är lååångt ifrån normala, vi är i det närmaste extrema med att dra till oss sjukdomar. Samtidigt så tror jag att det är en sorts prövning. "- Hur länge orkar gubbjäveln stå upp, och hur mycket sjukdom kan vi lägga på Kullans axlar". Att det är en elak skitstövel som lastar på oss allt, därom råder ingen tvekan. Jag kan bara tala för mig själv, men än har jag inte tänkt att ge upp. Möjligtvis borde jag köpa knäskydd för snart blir det till att krypa på knäna, men ge upp - INTE!
Nu hoppas vi på att Helenas värden blir bättre så hon får komma hem och hålla efter mig lite igen. Jag är ju en aning vild *(mest i skallen), så utan en dalkullas broms kan det lätt hända väl vilda saker här. - Kan man måla huset rosa med blåa blommor på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar