Tidig morgon i byhålan. Då sitter gubben med dagens första kaffemugg framför datan. Idag handlar det om det som satt fast i skallen på mig när jag vaknade. - Här planeras inte i långbänk. Jag tror att skälet att vi (Helena å jag), lyckats få ett hyfsad tid tillsammans sista åren, till stor del beror på vår inställning. Jag vill ju gärna ge Helena allt, under hennes sista tid, som hon kommer att missa pga cancern. Nu är det inte alltid så lätt att lyckas med stora "fältslag", men ofta kan det lilla vardagliga göra stor skillnad för en person som tvingas leva isolerad i hemmet till stor del, pga smärta och energibrist. Vi vet ju tyvärr att "klockan är slagen" vad det gäller hopp om långsiktighet. Imorgon är det 6 veckor sedan vi fick beskedet att det var 1-3 månader kvar. Jag har fortfarande svårt att ta in att vi nu skulle ha rest halva "upploppsresan" - Redan!? Vi vet väldigt väl att minsta komplikation kan få förödande konsekvenser. Dock är det skillnad på hur det känns och hur "upploppsplanen" ser ut.
Jag ser ibland hur saker borde vara, i bilder. Bl a så har ju filmer som "Bucket list" ("Nu eller aldrig" på svenska), gjort ett starkt intryck på hur härligt det skulle vara att få uppleva saker i livets slutskede -. som man inte hunnit med eller som aldrig blivit av. Denna film handlar om en mekaniker och en mångmiljonär som hamnar i samma rum på en canceravdelning. Där sätter de upp en "bucket list", alltså en lista över saker de skulle ha velat göra i sina liv. Sevärd film med Morgan Freeman och Jack Nicholson i huvudrollerna. Nu har Helena å jag inte riktigt dom förutsättningarna att kunna göra så mycket, sista tiden, men viljan att göra det vi kan, - den finns.
Igår började jag att jobba kl 13.00 - så då fanns det utrymme för att ta en inköpsresa till Nässjö på förmiddagen. Helena ville följa med och titta på nya sängkläder på Jysk. Det slutade med att rullstolen var belamrad med täcken, kuddar, örngodis och lakan. - Ja, just det - och av Helena, som satt någonstans under all textil. Sedan blev det lite godis på ÖoB samt Rusta innan vi skulle hemåt. Även om vi hade bra speed genom de två sistnämnda affärerna så tar det mycket på Helenas energi att bara se och ta in alla intryck. - Det är numer så sällan hon får se och uppleva annat än det som sker i hemmet, så det som tidigare var vardagsintryck, nu är mycket större. Det som gjorde mig gladast av allt på väldigt länge - det var en sak som de flesta antagligen ser som oerhört vardaglig, men i Helenas situation är unik. När vi glider fram på brogatan för att åka hem, efter dagens inköp, säger Helena plötsligt: "- Ska vi inte ta nåt att käka"? "- Ööhh, jovisst, säger jag. "- Jag vill ha korvkiosk-mat". Så snabbt som ögat byter jag fil på brogatan och landar på södra torget i Nässjö. Där finns ju "torggrillen", som dels har Nässjö Charks korvar (bästa korven), dels är en institution på traditionell snabbmat i Nässjö. Förr i världen när jag var en tanig pojk och åkte med stora amerikanska bilar så brukade vi "motorburna ungdomar" samlas där å käka i torggrillen. Att maten är väldigt god och gjord på traditionellt korvmojs vis, förhöjde upplevelsen. Det största var dock inte den smaskiga tunnbrödrullen - Det var att Helena ville ha mat! - Både flera affärer och orka att käka ute - på samma dag! - Det är stort. Sen må det vara att hon inte orkade från bilen till rullstolen till serveringen och tillbaka, utan hon satt i bilen medan jag serverade henne. Hon åt dessutom upp 95% av en stor tunnbrödrulle!
På hemväg från Nässjö så stannade jag, som planerat, vid Alarps ängar. Det är ett gammalt odlingslandskap med "riksintresse för naturvård". Nu på våren när vitsipporna börjat täcka marken så är det så vackert i dessa öppna betesmarker. Jag har försökt att få ut Helena varje år till Alarp för att beskåda vårblomningen och nu blev det även detta år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar