Ett stort steg i fel riktning.

Nej! Inte redan! Hur kunde det skena så fort, - på denna korta tid? Som Ni som följer denna blogg vet så är jag ganska så hopplöst optimistisk. Jag vill ju att vi (jag och Helena) ska få mer kvalitetstid ihop. Som jag konstaterade den 28´de april (blott 5 dagar sedan), så har ju metastaserna i levern ökat i omfång och antal. Jag ville så gärna tro på min egna bedömning att det berodde på den tidigare bromsmedicinen som slutade fungera. Idag blev jag nedtagen på golvet ordentligt. Nej sa de två onkologläkarna i gemensam tonart. - Det är en progress / utveckling under cellgiftsbehandlingen. Så nu är det slut med cellgifts-tabletterna. De ska försöka att få till ett ultraljud på hjärtat redan i denna veckan. Detta då den nya medicinen kan ge påverkan på hjärtat. Man ska också operera in en venport så de kan sticka rakt in i den (ligger precis under huden, strax ovanför hjärtat), med en nål och ge cellgifter i droppform. Nu är det starka grejer! 

Så dagens nyhet är tyvärr precis det som Helena själv befarade / trodde. Måste hon ha rätt idag? Vi är omskakade men egentligen inte förvånade. Vi har nu levt i dödens väntrum i 2 år och 10 månader. Givetvis måste ju cancern skena framåt ibland. Vi har varit ganska så förskonade då bromsmedicinerna har givet oss tid. Sista tiden har dock Helena haft mer värk, varit tröttare och haft svårare att koncentrera sig och tänka i flera steg. Antagligen spelar en viss del av "fatique" (utmattningssymtom) in - men mycket beror nog på den pågående kampen som förs i hennes kropp. 1034 dagar har gått sedan vi fick cancerbeskedet. Tacksam för tiden vi fått måste man väl vara, men är vi redo för att hennes hälsa drastiskt ska förändras? Nu finns det vissa som klarar flera år med denna behandling och liknande symtom. Så vi ska inte "måla fan på väggen". Dock så måste vi tänka lite annorlunda inför kommande behandling och den tid vi får. Hon kommer med stor sannolikhet att tappa håret igen, och vara illamående. Få utslag och ev sår på händer och fötter. Ev så måste man ge kortison också - då kommer ju säkert hennes diabetesvärden att skena. Så utmaningar kommer vi säkert att möta ofta i framtiden... Nu får vi hoppas:

1:  Att dropp-cellgifterna funkar.  

2:  Att hennes kropp klarar av dessa gifter - utan att slå bakut.  

3: Att vi kan få några dagar varje månad som ger livskvalitets-känsla. 

Plötsligt så kastas jag, i tanken, tillbaka till den första tiden efter att vi fick besked: - att det var icke opererbar cancer, - palliativ vård då den ej kan botas och att det kunde gå fort - om medicinerna inte fungerade. Det var den 16 augusti 2018 - på Helenas födelsedag som vi fick beskedet om palliativ vård. Vi är givetvis tacksamma för den tid vi har fått. Men inte är vi redo för att den snart tar slut. Vi vill ha mer av oss. Vi vill ju fortsätta leva, så länge det är värt något. 

Madam Helena. 

Tänk om man kunde dela på bördan ändå...

Jag är trots allt väldigt glad och lättad över att Helena sa JA, till intravenös behandling med cellgifter. Hon sa nämligen helt nej till detta när vi fick cancerbeskedet 2018. Jag har försökt att bearbeta henne tidigare i denna fråga. Sista året har jag dock inte drivet detta mot henne. Därför var det lite svettigt idag när onkologerna säger att det inte funkar med tablettbehandling längre. - Hur skulle Helena ställa sig till inopererad venport, till intravenösa cellgifter? Som väl är så accepterade hon att försöka med detta också. Alternativen är alla mindre effektiva och troligtvis mindre troliga att kunna bromsa metastas-utbredningen. Så utan dessa cellgifter skulle det sannolikt bli ett ganska så snabbt förlopp utför...

Nu ska vi samla kraft och rikta in oss på att strida mot cancern med hjälp av de nya förutsättningarna vi har. Mycket energi och vilja kommer det att ta. Men vad är alternativet?