Den osminkade sanningen.

 Det är en stor omställning att bli med cancer i familjen. Givetvis är det alltid värst för den drabbade, men cancerns svallvågor drabbar faktiskt alla i familjen. För oss så blev det ju så att vi fick tid att reflektera, tid att anpassa oss och inte minst tid att skapa ytterligare några gemensamma minnen. - Det är inte alla förunnat. Jag är givetvis oerhört tacksam för varje bra dag vi får. - Men är alla dagar värda att kämpa för? Än så länge är varje dag en ynnest men vi vet vart det barkar hän. Igår träffade jag på några bekanta i 85-års åldern. Dom tyckte att det går nog bra - bara medicinerna får verka. - Hon är snart frisk igen. Nä! - Hon blir aldrig frisk igen, hon är döende i spridd cancer, men fortfarande ganska så pigg och har stor närvaro. Jag är så glad att jag inte stoppat huvudet i sanden på denna cancerresan. Givetvis är det lättare att låtsas att det regnar och vägra förstå, men hur skulle vi leva då? - I en lögn - Skulle Helenas sista tid på jorden vara att bli bemött av en lögn varje dag av alla i familjen - Vad skulle vi vinna på det, mer än tillfälliga stunder av en falsk förhoppning "att allt är bra"... Det skulle också vara ett jättestup den dagen allt är slut. Från att "allt är bra" till att dö är ju många mils skillnad. Jag är stolt, glad och lycklig över att vi bestämde oss för dessa saker redan i bilen på väg hem efter att vi fått kallduschen att det var fullt med metastaser i Helenas ryggrad. 

• 1 - Vi ska vara raka, öppna och ärliga och säga som det är med allt, rörande cancern.
• 2 - Vi ska försöka leva så bra som möjligt varje dag, vi får.
• 3 - "Tyck-synd-om-mentalitet" har ingen plats hos oss.

Som rubriken säger: - Den osminkade sanningen.

Då jag tidigare har rest med på två andra cancerresor, så vet jag hur olika allt kan te sig. Min mamma fick besked den 24 mars 2004, att hon hade cancer i livmodern, mm. Den 30 mars dog hon. Endast 6 dagar av förberedelse och åt hel-ete för lite tid att säga adjö. Detta gjorde att jag fick bearbeta under en lång tid efteråt. Vår extrason i huset fick vi tid med, men där var det från dystraste svarta prognosen till ljusaste hoppfullheten. Dessutom hela skalan av nivåer däremellan. När man amputerade hans ben för att få bort tumören i hans knä, - så var det redan för sent. Med honom fick vi tid, men då vi kastades gång efter annan mellan hopp och förtvivlan så var det en stökig resa. Att han bara blev 19 år gjorde inte det hela lättare... 

Jag har ett stort problem med att skriva om vår cancerresa. - Dels vill jag skriva om det som känns i hjärtat men för att skriva om detta måste man ju också förklara vissa saker - Då hamnar jag i en form av läkar-jargongs-språk. Att prata tekniskt om olika cancerbehandlingar är ju enkelt och gör inte heller så ont. - Men jag ska ju inte heller skriva en krönika i en läkartidning... Att hamna i "rätt" läge med tonen mellan känsla/teknik är en dans på slak lina. Dansa har ju aldrig varit min tango och slak lina kan andra ha! 

Några nya insikter från sista veckan:

• När man fått cellgift intravenöst så är urinen röd ett dygn efteråt.
• "låtsaständer" kan se ganska så äkta ut.
• I samband med varje intravenöst cellgiftstillfälle måste man ta kortison mot illamåendet i 3 dagar.
• Jag är oerhört stolt över Helenas tålighet och styrka med att uthärda det ena efter det andra. - När jag knuffar på hennes rullstol känner jag mig som en stolt tupp.

Jag leker ju lite med odlingar detta året. Det är min flykt från allt jobbigt. Det hade varit frestande att dricka sig berusad och bara sväva bort i alkoholens drömska värld - men mitt hjärta fixar ju inte alkohol... Så jag dövar hjärnan med jordiga fingrar och gröna växter. - Ingen bakfylla här inte!

Gurkplantor som ska få bo inne i ett Öster-fönster.

Pak choi, plocksallad, mangold, senapskål, krasse, mm.