Vågar vi hoppas? Igår (3/8-21) var i på avstämningsmöte med onkologläkaren på Ryhov, Jönköping. Ömsom vin och ömsom vatten kan man kanske sammanfatta detta mötes innehåll med. För att försöka strukturera lite så startar jag med det som har varit starka sjukdomsutbrott sista månaden. Antagligen är det reaktioner i Helenas kropp på cellgifterna. Det kan dock även vara fristående från cancerbehandlingen, men det är ännu inte klarlagt.
Första rundan (i början av juli), man var tvungen att lägga in Helena, så var det en urinvägsinfektion som klättrade upp högt i urinvägarna och slutligen gav en urosepsis, (blodförgiftning via läckande urin). Hon hade då riktigt usla värden på snabbsänkan, blodvärden, osv.
Omgång 2 var i slutet av juli. Denna gång var det att hon blev mer och mer flåsig och hade andningsproblem. - Inte akuta men helt klart ansträngd andning. Efter röntgen, ultraljud på hjärtat och spirometri hade man samlat ihop några olika saker som alla visade på att det inte står rätt till med hennes lungor, framför allt. Hon samlade på sig lite extra vätska i hjärtsäcken. Hon hade en förtjockning av venen som pumpar blod till lungorna. Hon har godkänd andningsfunktion - men hon syresätter inte blodet i samma omfattning. Alltså är det antagligen i lungorna, som något felar. Man har sett något smått på röntgen, men inte avgörande i detta läget. (Antagligen är det små - ännu ej synbara metastaser, de borde dock inte göra så stor påverkan). Man fortsätter utredningen av vad som felar med framförallt syresättningen. Madame H har fått en remiss till "astmaläkare", för att optimera hennes behandling i luftvägarna. Detta är antagligen inte lösningen men kan vara ett steg på vägen.
Den stora frågan inför mötet med onkologläkaren var ju om man ska starta upp det pausade cellgiftet igen eller om vi ska ge upp kampen. Det kändes som det vore ett hån mot livet att ge upp striden när hon faktiskt är klar i huvudet och fungerar ganska så ok, trots alla metastaser. Som väl är så fanns det ett förslag som varken jag eller Helena hade en aning om. Hon börjar nu med en "antihormonell" tablett, (tamoxifen). Man kan säga att det är en "östrogenbroms". Då Helena har en hormonstyrd modertumör så funkade det bra sist, då det påminner om det vi startade med 2018-08-16, (Letrozol och Ibrance), men är mycket starkare. Den kan även ge biverkningar som är otrevliga. bl a blodpropp. Så Helena ska ta blodförtunnande spruta varje morgon, för att undvika blodpropp. Jag ger sprutorna - så vi slipper ha hemsjukvården här, (än). Om denna tablett inte funkar så finns möjlighet att återgå till cellgifterna igen.
Så nu hamnar vi i ett nytt läge igen. Jag var helt övertygad (före mötet), att det nu endast var cellgifter eller inget alls, (och låta naturen ha sin gång). Att inne hos läkaren få beskedet att vi kan (i fas tre av cancerresan) återvända till östrogenbromsande tabletter istället för sprutor i en venport och det kan, åtminstone teoretiskt, fungera - det lät som en saga. Jag vet faktiskt inte hur mycket jag vågar sätta min tillit till dessa tabletter. Jag kan intellektuellt förstå att vi måste försöka, men antagligen måste detta växa i tro hos mig. Samtidigt så finns i ärlighetens namn inget alternativ. Helena är ju för vek i hälsan för cellgifter och utan någon broms av metastasutbredning så springer det ju på mot slutet. Det är ju trots allt slutet vi vill putta på framtiden - så länge livet är värt att leva, som Madame H själv brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar