Rollercoaster-life... Det är lite som att åka en berg-och-dalbana, att stå bredvid den cancersjuke. Ibland går det sakta, sakta uppåt (inte ofta, - men det händer) . Oftast så swishar livet förbi ganska så snabbt. Ibland kommer man fram till ett stup där det snabbt går utför. Ska jag vara ärlig så är ett av de värsta problemen för mig att det är alltför lätt att "bara" sitta bredvid den sjuke i vagnen och åka med. Givetvis så finns det en basic form av tröst i att ha någon nära - även i de jobbigaste utförslöporna. Jag har dock en högre nivå av var jag vill lägga mitt engagemang i vårt liv. Jag vill både bereda vägen, hitta möjliga njutningar på resan och se det positiva och vackra, som vi passerar på färden. Tyvärr så är det lätt att fastna i att "bara" finnas till. När energin är dränerad och orken tar slut, så är det svårt att orka jobba upp en fysisk nivå som man mentalt anser vara rätt. #note to myself - Buy more energy!
Helena har nu klarat av 2 omgångar med cellgifter i tablettform. Hennes värden har hållit sig ganska så bra trots gifterna i kroppen. Hon har mer illamående än tidigare och diabetesvärdena verkar bli påverkade av cellgifterna. Hon är betydligt tröttare än normalt. Nu är det väl både höga diabetesnivåer och cellgifter som samverkar. Hennes värden är som sagt så bra, så nu: har vi fått klartecken att beställa corona-vaccin. Insåg att jag knappt träffat mina barn, barnbarn sedan i juni 2020. Då bor vi ändå ganska så nära varandra. Hur skönt ska det inte bli att få se barnbarnen leka igen.
Våra valpar växer och ger extra energi till oss (halta å lytta). Givetvis så har 2 andra tikar bestämt sig för att löpa samtidigt. Så vi får ommöblera flocken efter dagsläget. Har man en sugen avelshane så hörs och märks det när tikarna är redo...
Igår hämtade vi nästa omgång med cellgifter på onkologen Ryhov. Idag ska vi till strålningsavdelningen och kontrollera om de kan få bort lite av Helenas värk. Den strålning hon gjorde för 1½ månad sedan i bröstryggen har hjälpt henne väl. Efter ca 2½ - 3 veckor - efter strålningen, släppte värken nästan helt. Den är värst i vänster lår, nu. Troligtvis är det (som vanligt?) ett samspel mellan hennes MS och metastasering i skelettet. Nu är det 3 timmar senare och besöket hos strålningsläkaren och ct-röntgen är klart. Imorgon ska Helena strålas igen. Man har hittat ett ställe där metastaserna samlat ihop sig i lårbenshalsen. Så troligtvis blir det bättre några veckor efter strålningen. Den värk som utgår från nedre ländryggen och skjuter ut i vänster skinka, kan inte strålas mer... Så imorgon ska Helena även få prova en korsett för att se om man kan lasta av just den anfrätta kotan i ländryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar