Ett fönster mot himlen: Dag 597 i cancerlandet.

Tänk ändå vad tiden är lurig. Ibland känns det som att man inte hinner med att ta in allt - och ibland står tiden och stampar. Snart är vi på 600 dagar från dagen då vi sänktes av cancerbeskedet. Samtidigt som jag är oerhört glad över den extratid vi fått tillsammans, så kan jag inte riktigt förstå hur vi hamnat här. Min mamma väntade och kämpade emot i sitt hem länge. När hon blev intagen på sjukhus så fick hon dag 6 besked att hon hade cancer. 6 dagar efter detta så somnade hon in. Givetvis så gick man in i en form av chock, då det var svårt att ta in det snabba förloppet. Helenas och min första reaktion på hennes cancerbesked, var ju att det inte skulle vara så lång tid kvar tillsammans. Så skönt att vi fått dessa 597 dagar att samla oss på. Vi hoppas givetvis på många fler dagar, som är värda att leva. Just nu så är värken hyfsat bromsad med ganska så höga doser smärtstillande. Diabetesen är mer balanserad än på länge. Hennes MS är för tillfället vilande, så nu är det tid att pusta ut - men också att våga leva. Vi har absolut inga garantier för hur länge detta stadie varar.

Blommorna från Alla-hjärtans-dag, är fortfarande fina.

Ibland så funderar jag på hur många gånger vi fortsatt har kvar att göra vissa saker. T ex - Hur många fler semlor kommer vi att käka tillsammans? Är gårdagens semla den sista? Detta kan gälla för allt mellan himmel och jord. Alltså inte bara käk... Jag brukar försöka att vända på det och istället se det som "- Wow, vi fick göra det en gång till, - Va skoj". Dock kräver detta att man orkar att vara positiv, - vilket inte alltid funkar. Av alla mina tillkortakommanden som människa är min energibrist den som stör mig själv mest. Före alla sura sjukdomar så kunde jag med min Ad-Hd-mentalitet kämpa allting till rätt nivå. "- Bara att böja ner huvudet och jobba tills allt var som det skulle". Hur gör man det när man är helt dränerad på energi?

Vi har tyvärr hamnat i ett pausläge, där vi inte lever på riktigt. Mentalt vill man ju givetvis leva fullt ut och omfamna livet och dess möjligheter. Energibrist och dränerad ekonomi, efter många sjukdomsår gör att varken pengar eller ork finns. Givetvis är det vi själva som är att skylla för mycket men sjukdom planerar man sällan in i sitt kommande liv. Vi ska i alla fall göra en rolig sak. Helenas barn gav oss en härlig spaupplevelse på Hooks herrgård i julklapp. Så fort valparna är sålda så ska vi ta en eller två spa-dagar med gourme-mat på en av de finaste anläggningarna i vår närhet.

Våra "pälsklingar" som är riktiga glädjeämnen är 7 Chinese Crested Dogs. 5 vuxna tikar, 1 hane och 1 unghundstik. Sen har vi just nu 4 bedårande söta valpar på 5½ veckor. Nu ligger annonserna ute och de längtar efter nya hem. Även om det innebär arbete med att föda upp valpar så ger dom så mycket tillbaka. Om en dryg månad ska jag börja gå kurs med unghundstiken Livia. Det ska bli skoj då det var många år sedan sist jag kursade med hund. Det blir nog lite extra skoj då min sonhustru ska gå samma kurs med deras nya hund "Eddie". Här är en direktlänk till vår hundblogg: http://geishamor.blogspot.com/